För ett par dagar sedan stötte jag på en diskussion på internet som kallade sig ”Male livingspace”. Här delar ensamma män bilder av sina nyinredda hem. Många av dem har nyligen genomgått skilsmässor eller har just flyttat hemifrån för första gången.

Bilderna skildrar allt från märkliga keramikskulpturer till hemmets mest minimala möblering med endast en madrass och en glasskiva som bord. Vissa försöker med stil medan andra ger upp helt, och resultaten kan vara både sorgliga och komiska.

Speciellt en man fångade min uppmärksamhet. Han skrev: ”Man, 43 år, nyligen skild med noll inredningssinne.” I hans vardagsrum prydde en två meter hög rustning rummet medan kontorsstolar stod placerade runt ett biljardbord i matplatsen. Det är en intressant insikt att många av oss i en liknande situation kanske känner att vi aldrig får till det.

Även jag har nyligen flyttat till en ny lägenhet efter ett förhållande. Jag började med att ställa en svart sammetssoffa i ett hörn och en orkidée i fönstret. Men ju mer jag försökte inreda, desto mer förlorade jag mig själv. Jag handlade ljuslyktor, krukor och tavlor men misstänker nu att jag kanske överdrev aningen. Dessa krukor jag köpte dyker knappt upp i någon kultur eller tidsperiod; de känns snarare som udda rester efter en surrealistisk dröm.

Det är intressant att reflektera över hur våra hem verkligen speglar våra liv. Jag kan se någon likhet mellan mig och en hemlös man jag ofta ser här i Kville, som samlar på stenar och verkar leva i sin egna värld. Min lägenhet har liksom hans fått en ofrivillig och ostrukturerad karaktär.

Jag kom ihåg en annan gång när jag bodde ensam och köpte en uppstoppad tjäder som luktade skinn och urin. Det slog mig hur ofta vi, främst män, tycks göra kulturella faux pas när det kommer till inredning. Mångas hem är fyllda med föremål som ibland känns mer som skämt än stilistiska val.

En vän propsade på att vi skulle måla en ”violett fondvägg” i hans kök. Så vi gjorde det och firade med pizza under tystnad. Den upplevelsen fick mig att inse att även om vi inte alltid har känslan för inredning så hittar vi gemenskap och humor i vår kamp. Män kanske uppfattas som sämre på att inreda, men det handlar mer om vår relation till kreativitet och hemmet.

Det är viktigt att komma ihåg att det finns män där ute som faktiskt har en fantastisk känsla för inredning. Men de som misslyckas i detta avseende gör det med stil, och våra erfarenheter, oavsett hur konstiga, kan skapa en djupare förståelse och gemenskap. Ingen kan verkligen misslyckas på samma sätt som en ensam, heterosexuell man. Ibland handlar det bara om att vara ärlig mot sig själv och sin stil, vem bryr sig om det ser ut som ett museum eller en skräphög?