Under ett sekel delas det ut hundra Nobelpris i litteratur. När man försöker lista de främsta författarna från 1900-talet inser man snabbt att utbudet är begränsat. Att priset ska gå till den som producerat "det utmärktaste i idealisk riktning", som Alfred Nobel en gång formulerade, skapar en stor press på de nominerade.

I helgen har jag fördjupat mig i årets Nobelpristagare - Han Kang, en sydkoreansk författare som fått stort erkännande i både Sverige och internationellt. Med en karriär präglad av inte bara vackra formuleringar utan också djupa teman, är det inte förvånande att hennes böcker beskrivs som gränsöverskridande sorgesånger som utforskar kroppens sårbarhet och firar kvinnlig styrka.

Trots hennes hyllningar, kände jag en viss skepticism inför klichéerna som omger hennes verk. Efter att ha läst ”Levande och döda” samt ”Jag tar inte farväl”, har jag bara skrapat på ytan av hennes produktion. Det är anmärkningsvärt att Nobelpristagare i litteratur vanligtvis har en mycket större litterär katalog.

Stilen är enkel och klar, men ibland pendlar den över till kitsch, som i scenen där en död pojke drömmer om rosor. ”Levande och döda” är en skickligt konstruerad roman som skildrar massakern i Kwangju 1980 genom ögonen på dem som drabbades. Våldet och sorgen som präglar dessa liv påverkar alla karaktärer på djupet, och Kangs berättelse sträcker sig över flera decennier, fram till hennes nutid. Det sista kapitlet ger en inblick i hennes skrivprocess, som är tidstypiskt känslosam.

Det intressanta med Kangs romaner är ämnena hon tar upp, särskilt i ”Jag tar inte farväl”, som handlar om massakern på Jejuön 1948. Författarens mystifiering av händelserna i boken kunde dock ibland ge ett komiskt intryck, som när huvudpersonen tänder en ficklampa för att ”utforska de inre, mörka regionerna av kylskåpet.” En ovanlig bild som får mig att ifrågasätta den litterära kvaliteten.

Ursprungliga och fantastiska liknelser dyker upp med jämna mellanrum, men när de överanvänds blir det snart pekoral. Det blir en utmaning att komma förbi dessa stilistiska val och fokusera på den djupare meningen i berättelsen. Det finns en tendens i den svenska litteraturkritiken att dominera av sentimentalitet, och nu har det tydligen även nått Svenska Akademien. Kanske dags att påminna om att något som känns drabbande inte alltid är utmärkt litteratur.

I en tid präglad av snabba omdömen och digitala plattformar, står Han Kangs litteratur som en påminnelse om vikten av att reflektera över djupet och styra bort från det ytligt sentimentala. Hennes romaner kan mycket väl bli framtida klassiker, men de tål att granskas kritiskt för vad de verkligen erbjuder.