Under mitten av 1700-talet var gravplundring en lukrativ verksamhet i London. Sjukhus och utbildningsinstitutioner behövde fräscha lik för sina anatomikurser och betalade gärna för dem. Det faktum att gravarna av författaren Laurence Sterne plundrades kort efter hans död var kanske inte så chockerande, men när hans kropp såldes till Cambridge universitet uppstod en liten skandal. Studenterna kände genast igen den berömda författaren som låg framför dem under dissektionen.

Det är oklart vad som hände efter detta, men uppgifterna går isär: vissa hävdar att någon på universitetet återförde Sternes kropp till St. George’s vid Hanover Square, medan andra menar att en del av hans skalle, Kranium 612, som finns i Duckworth Collection på Cambridge, faktiskt tillhörde honom.

Att inleda en recension av Laurence Sternes mästerverk "Tristram Shandy. Hans liv och meningar" med berättelser om gravplundring kan verka märkligt, men i ett verk där berättarens födelse tar över 150 sidor att beskriva speglar det en ganska passande livshistoria även efter döden. I "Tristram Shandy" finns nämligen en kyrkoherde vid namn Yorick, som kanske är släkt med Hamlets Yorick – mannen vars kranium blivit så ikoniskt inom litteraturen.

Romanen har en förmåga att irritera läsare även idag. "Tristram Shandy" kallas ofta för den första postmoderna romanen, vilket är paradoxalt med tanke på att den publicerades många århundraden före begreppet ens existerade. Men detta gör den väldig intressant, eftersom den är en satir på den självbiografiska genren, en typografisk lekfullhet med ordvitsar och till och med sidor som är helt svarta.

Sterne lyckades fascinera många, inklusive Ludwig Wittgenstein och en ung Karl Marx, vilket visar romanens mångsidighet och djup. Samtidigt har dess stil och tema gjort att många kända författare, som William Makepeace Thackeray och Samuel Richardson, uttryckt sitt missnöje med verket.

Klas Östergren har gjort en enastående översättning av en bok som kan verka nästintill omöjlig att översätta. Kritiken mot "Tristram Shandy" går ofta ut på att läsare kan uppleva den som överdriven i sin ton av konstant stollighet. Ändå är det just den där 'stolligheten' som gör att läsningen blir så underhållande – även om allt inte kan översättas perfekt. Östergren lyckas (i de flesta fall) hitta ord och uttryck som speglar det humoristiska och absurda i texten, även om vissa skämt ogenerat går förlorade i översättningen.

Men vad handlar egentligen "Tristram Shandy" om? Att cirkulera kring intrigens kärna är en del av nöjet. Istället är det berättelsens flöde och ständiga avvikelser som tar över. Det förblir oklart, och det är precis vad som gör den så unik. Istället för en enkel berättelse får vi en erfarenhet, en litterär resa genom ett labyrint av tankar och idéer där varje avstickare är lika viktig som huvudhandlingen.

Så om du är redo för en utmanande men belönande läsupplevelse, ge dig in i "Tristram Shandy". Den väntar fortfarande på att ses som den litterära triumf som den är, och med Östergrens översättning är vägen dit mer tillgänglig än någonsin.