I likhet med framgångsrika filmer som Martin Ritts ”Norma Rae” och Steven Soderberghs ”Erin Brockovich” skildrar Ella Lemhagens film ”Så länge hjärtat slår” en verklighetsbaserad historia om en modig kvinna som vågar stå upp mot en till synes övermäktig motståndare.

Detta dramasaga handlar om vårdbiträdet Stine Christophersen, som kämpar för rättvisa i en arbetsmiljö där hon bevittnar chockerande vanvård på äldreboendet Sabbatsbergsbyn. När inget annat hjälper vänder hon sig till media för att avslöja övergreppen, vilket resulterar i hot från hennes arbetsgivare Attendo, ett privatägt vårdföretag.

Manusförfattaren Malin Lagerlöf har gjort ändringar i namnen och vissa detaljer, men Bianca Kronlöf imponerar i huvudrollen som Hanne. Filmen lyckas på ett effektivt sätt att framhäva vårdpersonalens enorma insats under pandemin, och belyser de privata vårdgivarnas girighet och bristande etik.

Ella Lemhagen skapar en stark känsla av nostalgi samtidigt som hon bringar oss tillbaka till de utmaningar som vårdsektorn stod inför under covid-19-pandemin. I filmens inledande scener ser vi Hanne som sångerska i ett halvpunkigt band, där hon framträder med låten ”Så länge hjärtat slår”. Dagen efter återvänder hon till Rönngården, där hennes arbetsdagar är röriga men där hon får glädje av de boende som verkar nöjda trots omständigheterna.

Under tiden som coronapandemin sprider sig ignorerar ledningen på Rönngården allvarligheten i situationen, vilket får förödande konsekvenser. Hanne konfronterar enhetschefen Katrin (spelad av Liv Mjönes) som prioriterar budgeten framför personalens och de boendes säkerhet. Hanne sviker inte sin övertygelse och åker till Senitus huvudkontor för att kräva vårdtagarnas rättigheter, men möts av motstånd från företagets VD (Adam Pålsson).

Filmen tar oss med på en gripande resa där mod och empati sätts på prov. Lemhagen rör vid ett viktigt ämne som inte tidigare skildrats i svensk långfilm. Kanske om de hade dragit ner på de sentimentala inslagen skulle ”Så länge hjärtat slår” ha blivit ännu mer kraftfull men risken hade varit att den blivit för tung för den breda publiken.

Den här filmen är en påminnelse om att kampen för rättvisa och medmänsklighet alltid är värd att föra. I en tid där vårdpersonalens uppoffringar riskerar att glömmas bort, är Ella Lemhagens verk en stark röst för dem som sätter andra före sig själva. Missa inte chansen att se denna viktiga film!