Liv Strömqvist har återigen chockat världen genom sin senaste bok, där hon utforskar självhjälpsindustrins framväxt under senkapitalismen. Med sin typiska blandning av satir, maktkritik och insikter i mänskliga relationer dissekerar hon den samtidens strävan efter det 'autentiska jaget'. Boken, som är indelad i sju kapitel, kopplar samman teorier från antiken till moderna fenomen, inklusive en kritisk granskning av manosfärprofiler som Rollo Tomassi och hans kontroversiella teorier.

Strömqvist tar hjälp av både gamla käpphästar, som Eva Illouz och Zygmunt Bauman, och nya stjärnor på självhjälpshimlen som Meghan Markle och psykologen Nicole LePera. Hon uppvisar en styrka i att återspegla den komplexa psykologin bakom sociala mediers påverkan på vår identitet. Strömqvist ger även en djupgående insyn i Jacques Lacans teorier, vilket för dem som är bekanta med psykoanalys är en fascinerande resa.

Bokens humoristiska inslag, särskilt Strömqvists skarpa iakttagelser, framhävs i en anekdot om Meghan Markle, som under sin tid som hertiginna av Sussex, delade ut matpaket till våldsutsatta kvinnor i Bristol och insisterade på att inkludera 'inspirerande' råd på paketen. Denna typ av samhällskommentar och humor är vad som gör Strömqvist så unik.

En av höjdpunkterna i boken är berättelsen om den kända mansgurun Rollo Tomassi, och hans extravagantafester där han anlitade lejon och astrologi för att skräddarsy upplevelser för sina VIP-gäster. Detta exempel på överdrift och absurditet är typiskt för Strömqvists stil, vilket ytterligare understryker de orimliga sidorna av självhjälpskulturen.

Som en av Sveriges främsta satiriker ger Strömqvist läsare en orolig men underhållande skildring av vår samtid. Hennes arbete i podden 'Lilla Drevet' kommer verkligen till liv i boken, särskilt i de stunder där hon fångar det tragikomiska i mänskliga upplevelser. Ett ställe där humorn verkligen träffar rätt är hennes slog efter Alice Bah Kuhnkes minnesvärda möte med en ensamstående mamma på Haiti. Trots den sorgliga kontexten lyckas Strömqvist belysa den absurda verkligheten på ett humoristiskt sätt.

Trots att vissa läsare kan sakna mer humor i ”Pythian pratar” är det en långt ifrån tråkig bok. Faktum är att flera av idéerna i boken redan har presenterats i både teater och poddar, vilket kanske gör att det känns som nygamla insikter för trogna fans. Att Strömqvist simultant arbetar med bok, podd och teater i samma ämnesområde är ett smart drag som bevisar hur väl hon förstår både sitt varumärke och sin publik.

Den som aldrig tidigare har stött på Strömqvists arbete kommer att finna ”Pythian pratar” både insiktsfull och underhållande. Samtidsting som hon bringar fram är pricksäkra, och boken inbjuder till djupare reflektion om vår samtid och dess strävan mot ett "bättre" jag. Men för de trogna fansen kan det kännas som att magin och överraskningarna har avtagit.

Liv Strömqvists böcker har på så sätt blivit varumärken i sig; precis som Muminmuggar är hon en garant för hantverkskvalitet och kulturell relevans. Hennes verk fortsätter att attrahera läsare och står som en påminnelse om att konsten att analysera vår samtid aldrig blir gammal. Läsning av 'Pythian pratar' är inte bara underhållande, utan en träffsäker kommentar på ämnen som berör oss alla, vilket gör den till en måste-läsning för alla som är intresserade av kultur och samhälle.