År 1970, när poeten, radioskådespelaren och ljud- och performancekonstnären Katalin Ladik framförde sitt verk ”Shamanpoem”, publicerade en av Belgrads tidningar en artikel med rubriken ”den nakna poetissan”. Det väckte stort intresse och diskussioner, eftersom hennes framträdande utmanade konventionerna kring vad en poet(issa) kunde eller borde vara. Hon lekte med både språk och kroppsspråk på sätt som få vågat innan.

Katalin Ladik föddes 1942 i Novi Sad, som ligger i det som en gång var Jugoslavien och nu är en del av Serbien. Hon växte upp med två språk – ungerska och serbiska – som bägge använder olika alfabet (latinska respektive kyrilliska). Detta tidiga möte med olika språk och skrivsystem formade hennes unika stil som konstnär.

Ladik debuterade som poet 1969 och hennes verk överskred snabbt gränserna för traditionell poesi. Hennes debutbok kom dessutom med en skiva som innehöll ljudverk inspirerade av hennes dikter, vilket var en banbrytande kombination av litteratur och ljudkonst. Hennes första album med enbart ljudpoesi, ”Phonopoetica”, kom ut 1976 och fick stor uppmärksamhet inom den experimentella konstscenen.

Katalin Ladiks arbete fortsätter att inspirera nya generationer av konstnärer och poeter, och hennes röst, beskrivs som övernaturlig, bär fortfarande med sig ett budskap om frihet och gränslöshet. Hennes förmåga att kombinera ord, ljud och kropp gör henne till en centralgestalt inom den samtida konstvärlden. Många säger att ingen verkligen kan förstå poesiens fulla potential förrän man hört hennes röst.