Det amerikanska valet fortsätter att dominera våra nyhetsflöden, och det med all rätt. Konsekvenserna för Ukraina, Europas säkerhet och den globala handeln kan bli enorma. Det växer en insikt om att "Europa måste ta ödet i sina egna händer" – en tanke som tidigare har avfärdats som fransk protektionism men som nu får gehör även i svenska politiska kretsar. Denna utveckling är välkommen, då den stärker Sveriges roll som en aktör i EU och dess politiska utveckling.

Det är dock intressant att notera hur lite fokus det har läggts på att följa upp de framtida EU-kommissionärerna som kommer att forma Europas öde. Bevakningen av Europaparlamentets utfrågningar av de nominerade kommissionärerna har varit begränsad. En stor nyhet är faktiskt att ingen har hittills blivit av med sin nominering. Flera kandidater, inklusive vår svenska kandidat, har troligtvis känt pressen, och den ungerska kandidaten riskerar att förlora sina ansvarsområden.

Med en orolig världsbild, en ny president i USA och en pågående kris i Tyskland har vi sett en form av vapenvila bland de stora partigrupperna i Europaparlamentet. Ingen vill rösta bort en kandidat från oppositionen av rädsla för motåtgärder mot sina egna kandidater, vilket i sin tur skulle fördröja en ny stark kommission.

Bland de nuvarande kommissionärerna finns det en klar risk för att vissa kommer att framhävas som ledare medan andra blir rundningsmärken. Teresa Ribera från Spanien och Henna Virkunnen från Finland ser för närvarande ut att bli centrala spelare, såvida de får grönt ljus från Europaparlamentet. Dessa två har viktiga portföljer, inklusive områdena konkurrens, miljö och digitalisering.

Kraften hos veteraner inom kommissionen, som Valdis Dombrovskis och Maroš Šefčovič, kan fortfarande påverka politiken, även om Šefčovič har en tuff utmaning på grund av den slovakiska regeringens inställning gentemot Ryssland.

En intressant aspekt av maktspel i EU är hur viktigt personligt inflytande och karisma är. Det är tydligt att en enskild kommissionär kan få stort genomslag – också genom omständigheter som att ersätta en annan kommissionär hastigt. Om den nya kommissionen inte lyckas skapa en känsla av kollegialitet finns det risk för interna strider och blockeringar, särskilt bland de många nykomlingarna som nu har trätt in.

Det är därför avgörande för nya kommissionärer att inte enbart vara ödmjuka och lyssnande utan även att kunna framhäva sina egna ståndpunkter. I en så pass komplex och utmanande miljö som EU är det en nödvändighet att vara strategisk och kraftfull. Annars kan de snabbt bli överkörda av mer manipulerande makthavare, som alltid finns i bakgrunden och bara väntar på att hugga till vid rätt tidpunkt.

Förväntningarna på den nya kommissionen är höga, men om vi inte får se en balans mellan de olika aktörerna och en öppen debatt om politik och ansvar, kommer vi att fortsätta leva i en utopi där dock mindre kända kommissionärer styr makten snarare än de som verkligen borde. Det är dags att medierna lyfter fram de personer som aktivt driver politik inom EU-kommissionen, så att vi kanske, en dag, kan konkurrera med hur den amerikanska administrationen bevakas.