En söt doft av jästa sopor vilade över centrala Budapest. Denna heta sommardag minns jag endast en spårvagnsresa med ett par svenska bekanta som också var där på tåg-luff. Året var 2001 och för bara några veckor sedan hade vi alla åkt till Göteborg för att delta i protesterna mot EU-toppmötet. Polisen hade stormat skolorna vi bodde på och skjutit skarpt mot en demonstrant. Någon vecka senare skulle polisens svar bli ännu mer brutalt vid G8-mötet i Genua; kanske var de två andra tågluffarna på väg dit, likt ytterligare 200 000 motdemonstranter. Men redan efter Göteborg grodde tvivlen kring om det verkligen var på sådana jätte-mobiliseringar som vänstern borde satsa allt krut.

I efterhand kan det te sig svårbegripligt hur konflikterna om fildelning och upphovsrätt under några år kunde hamna i centrum för svensk politik. Samtalet på spårvagnen ledde oss till tankar om att vi kanske borde satsa på det motsatta: en inriktning mot vardagslivet. 'Den sociala fabriken' sa vi säkert, inspirerade av Antonio Negri och Michael Hardt vars bok 'Imperiet' just kommit med löftet om en ny, myllrande vänster. Istället för att protestera mot elitens toppmöten, varför inte utgå från den olydnad som redan existerar, från hur människor hittar vardagliga sätt att undfly kapitalismens logik? Genom att länka samman dessa 'informella praktiker' till ett 'kollektivt subjekt' som utmanar den rådande ordningen. Inte bara på arbetsplatserna, utan också... här på spårvagnen! För vi hade ju inte köpt biljett. Borde vi inte politisera det faktum att otaliga människor plankar på tunnelbanan även hemma i Stockholm?

På höstkanten höjdes priset på ett månadskort till 500 kronor. Samtidigt lanserade vi Planka.nu: en kampanj för gratis, skattefinansierad kollektivtrafik. Att planka på tunnelbanan är att delta i en kollektiv avgiftsstrejk, förklarade vi, och startade en fond för att solidariskt dela på kostnaden för eventuella böter.

Planka.nu funkade över förväntan och vi nådde ut med budskapet om gratis kollektivtrafik. Så i vår utomparlamentariska vänstermiljö fortsatte sökandet efter fler exempel på vardagsolydnad att omvandlas till föremål för politisk kamp.

Vidare till nästa minnesbild, fem somrar senare. 'Fri fildelning' stod handskrivet på en av de banderoller som syntes på Mynttorget den 3 juni 2006. Demonstrationen var inte enorm, men den har ändå gått till historien. Denna protest kom att bli ett symboliskt ögonblick för svensk internetaktivism, just när svensk polis hade genomfört tillslag mot världens största fildelningssajt, The Pirate Bay.

Femton år senare hittar vi fortfarande resonansen av dessa protester i dagens samhälle, där kampen för digitala rättigheter och integritet blivit allt mer central. Diskussioner kring fildelning och upphovsrätt fortsätter att påverka politiska debatter idag, speciellt som nya generationer av aktivister dyker upp för att ifrågasätta det gällande systemet. Kanske är det dags att återigen se till våra rötter, där känslan av kollektiv olydnad förenade individer till en stark rörelse. Vad kan vi lära oss av tidigare erfarenheter för att mobilisera mot dagens nya utmaningar? Att organisera sig på nytt, att skapa nya plattformar för debatt och att inkludera fler röster i diskussionen kommer att vara avgörande för den kommande generationens sociala kamp. Det handlar inte bara om att protestera – det handlar om att bygga en hållbar framtid, där vi tillsammans formar vår verklighet och våra rättigheter.