Sedan i måndags har en ny världsordning etablerats. Biskopen i Washington, Mariann Edgar Budde, ådrog sig uppmärksamhet genom att i en predikan vädja till Trump att visa respekt för hbtq-personer och migranter.

En vissel som ekar i samtiden – mycket behövd men ett stort risktagande.

Det civila motståndet mot den uppvisade lydnaden i relation till presidenten är nu viktigare än någonsin. Förbereder sig människor på att utmana alltifrån teknikmagnater som Elon Musk till medieföretagsledare som Jeff Bezos och Mark Zuckerberg? Hur tolkar My Vingren, som framställs i den aktuella dokumentären "Hacking Hate", den senaste utvecklingen av politiska strömningar i USA?

I år är Göteborgs filmfestival tillbaka, nu för 48:e gången, där temat är olydnad – en motpol till det rådande tillståndet. En hela dag har avsatts för att diskutera just detta: ”Det civila motstĺndets kraft.” Men vilka gäster kommer att dyka upp?

Peter Bratt, nu 80 år gammal, kommer att tala om IB-affären som inträffade redan 1973. Lars Gårdfeldt, en präst som sedan 1990-talet har kämpat för att få viga samkönade par, och Britta Marakatt-Labba, 73 år gammal, som sedan sin tid vid HDK i Göteborg 1978 har varit en ständigt aktiv miljö-och samisk rättighetsföreträdare – dessa röster är viktiga men kanske något försenade.

Marakatt-Labba har i intervjuer beskrivit kampen som en konstant utmaning, där hennes konst och aktivism går hand i hand. "Bättre sent än aldrig att majoriteten börjar uppmärksamma kampen för minoritetsrättigheter," påpekar hon.

Tidigare har festivalen varit en plattform där röster som Pussy Riot, som diskuterade civilt motstånd i Ryssland, och Alexander Payne, som talade om abortfrågor i USA, fått komma till tals. I år såg jag verkligen fram emot samarbetet med det palestinska filmkollektivet bakom den skarp kritikande dokumentären "No Other Land", men tyvärr, de kommer inte att delta. Det blir en stor förlust för festivalens politiska tyngd.

Samtidigt kommer filmutredningen, som innehåller avgörande förslag för svensk films framtid, att presenteras först i februari – vilket ger en minst sagt dålig tajming under festivalen. Det lämnar utrymme för kritiska frågor att sväva i luften utan svar – liksom kulturminister Parisa Liljestrand, som inte avser att delta på det filmpolitiska toppmötet i samband med festivalen. Kanske medvetet, när hon samtidigt framträder vid invigningen där hon bara kan ge allmänt tilltalande kommentarer om filmens kulturella betydelse.

I denna filmfestivalens tid som präglas av olydnad och förändring, förväntar sig många nu en kraftfull dialog och aktioner som adresserar de mest brännande frågorna idag.