I en tid där allt fler influencers verkar vara livrädda för att bryta mot normerna, blir jag nostalgisk över de gamla kunskaperna från Filip och Fredrik.

Nyheten om att bandet Oasis ska återförenas har återigen blåst liv i samtalen kring autenticitet och kulturkritik på sociala medier. Dessa intervjuer med bröderna Gallagher på X (tidigare Twitter) och Instagram har varit som en uppfriskande vind i den platta influencer-världen.

Oasis har alltid varit ett band som ifrågasätter det etablerade, och de har haft en förmåga att förbli relevanta trots nedlåtande kommentarer från den så kallade kultureliten. Det är en intressant dynamik, och det påminner mig om Filip och Fredrik, som har varit ikoniska för sin oväntade humor och sitt djärva sätt att utmana traditionella TV-format.

Filip och Fredrik stod för en typ av kreativitet som många av oss i deras generation har kommit att hålla kärt. De bjöd in osäkerheten i deras narrativ – alltid med en glimt i ögat och en tydlig hållning mot status quo. Men i dag verkar unga män i större utsträckning falla i händerna på högerpopulister, något som oroar mig.

Trots att Filip och Fredrik fortfarande producerar fantastiska program, som ”Den sista resan” som nu är Sveriges Oscarsbidrag, finns det något som saknas. Det känns som om deras röst har tystnat i det stora samtalet. Programmet ”Alla mot alla” är underhållande, men är det verkligen tillräckligt nyskapande? Att byta partners inom kändisar är kanske inte den chockerande upplösning vi behöver; det känns bekvämt och förutsägbart.

Det finns en frustration över vad som tycks vara en brist på djärva frågor i vår samtid. Politiken har också blivit så ytlig, där det nästan är omöjligt att hitta den där kritiska rösten med en humoristisk twist. Jag kan knappt ens minnas när en vänsterpolitiker senast vågade säga något som fick folk att skratta och reflektera.

Kritik mot ”eliten” från högerpopulistiskt håll är ofta enbart hatfyllt och saknar substans. Istället för att bygga broar verkar det mer som att klyftorna växer.

Samtidigt är det tystnaden kring dagens populärkultur förbluffande. Kända ansikten anpassar sig till influencer-normer för att inte stöta sig med någon. De är rädda för att tappa följare eller bli uteslutna från framtida projekt. Den här kulturen av rädsla och konformitet är skrämmande.

Som konsument är jag utmattad av alla reklaminslag i sociala medier. Jag vill inte se samma rabattkod för häcksaxar gång på gång. När jag ser dessa trista klipp längtar jag efter mer äkta, oförfalskad kreativitet. Som Liam Gallagher uttrycker det i ”Live Forever”: ”Maybe, I don’t really want to know, how your garden grows.”

Men jag fortsätter att scrolla. Jag är fortfarande trogen min tids generation – en generation som ibland verkar ha glömt bort att våga stå upp för det de tror på. Jag saknar den gamla tiden av Filip och Fredrik, där allt kändes mer autentiskt och spännande.