RECENSION

Familjescenerna var idylliska: på semestrar körde de runt i en svart Renault 25, där hon och hennes bröder skrattade i baksätet medan pappan sjöng med till musiken från bilradion. Men under den falska fasaden dolde sig en skrämmande verklighet. Familjefadern hade i hemlighet drogat sin fru och bjudit in främlingar för att begå sexuella övergrepp mot henne, och detta hade pågått under över ett decennium.

Det var inte förrän tre kvinnor anmälde Dominique Pelicot för att ha smygfotograferat dem i en butik som polisen började gräva djupare. Utan att veta det, blev dessa kvinnor räddningen för Gisèle Pelicot, hustrun och offret. Vid en kritik av Caroline Darians berättelse framträder ett tragiskt familjedrama, som avslöjar chockerande sanningar om deras liv tillsammans.

Föräldrahemmet, som en gång verkade vara en trygga tillflyktsort, förvandlas till en brottsplats fylld av svek och hemligheter. I ”Och jag slutade kalla dig pappa” får vi följa Caroline när hon genomgår den chockerande utredningen av sin far, som blivit känd som ”monstret från Avignon”. Hennes berättelse vävs samman med minnesbilder och plågsamma frågor till fadern: ”Var du alltid så rubbad?”, och ”Var vi alltid så blinda?”.

Genom återkoppling till barndomen verkar Caroline förstå hur hennes far manipulerade och utnyttjade nästan alla i sin omgivning. Hon inser att hon, med hjälp av sina bröder, troligen bidrog till att finansiera pappans misslyckade affärsidéer, allt medan de befann sig mitt i föräldrarnas brutala gräl.

När de mörka minnena klarnar inser hon hur legitima varningstecken ignorerades. Hennes mamma, vars mentala hälsa var i ruiner, pratade ofta osammanhängande och sov orimligt länge, men Caroline och hennes syskon accepterade faderns förklaringar och fortsatte leva i en förvriden verklighet.

Under tiden Caroline pressas av utredningen, blir hon konfronterad med chockerande bilder från utredningen, där hennes far kategoriskt förnekar alla anklagelser. Klipp av bilder där hon, en ung kvinna, ligger naken och sovande, ifrågasätter hela deras relation.

Gisèle har valt att närvara vid rättegången, trots det outhärdliga, och blir nästan en symbol för överlevnad och styrka bland trauman. Men mellan mor och dotter uppstår sprickor – särskilt när Gisèle börjar förneka sin egen smärta genom att skicka kläder till sin make i häktet. Caroline känner frustration och förvåning över hur den fortsatta manipulationen fortfarande pågår, trots bevisen på övergrepp.

Caroline och hennes syskon kämpar för att städa ur sitt barndomshem, får syn på sin fars verk och påminnelser av det tidigare livet. Vid en incident, när hon i vredesmod förstör en tavla av en naken kvinna, finner hon sin fars anteckningar från Augusti 2016, som väcker ytterligare frågor.

Darians prosa är kraftfull och gripande på samma gång. Hennes bok ger en djupare insikt om hur trauma påverkar en familj och hur manipulation kan förstöra band. Denna berättelse får oss att ifrågasätta hur vi ser på det som kan ske bakom stängda dörrar, i en till synes perfekt familj i ett pittoreskt område.

Dominique Pelicot, trots sin nekande hållning vid rättegången, bär på hemligheter som måste upplysas. Hans avstånd och förmåga att trakassera och manipulera, till och med från fängelset, ställer frågor om hur samhället skyddar de oskyldiga och hur ofta offer fortfarande får lida i tystnad.