I ett nyligen uppmärksammat rättsfall har en åklagare avstått från att begära utvisning av två utlänningar som dömdes för att ha våldtagit en 14-årig flicka. Detta beslut har skapat kraftig kritik, och åklagarmyndigheten har meddelat att domen kommer att överklagas. Enligt myndigheten ska åklagarens beslut ha grundats på ett missförstånd, vilket nu har lett till att hovrätten kommer att ta ställning till frågan om utvisning.

Migrationsministern Johan Forssell har kritiserat lagstiftningen och menar att den låga andelen utlänningar som utvisas beror på systemfel. Han uttrycker att åklagare bör tvingas att begära utvisning i brottmål, vilket i sin tur väcker debatt kring rättssäkerheten.

Men vad ligger egentligen bakom den låga utvisningsfrekvensen? Många utlänningar begår i själva verket inte brott som möjliggör utvisning. Grov brottslighet är en mindre del av den total brottsligheten bland utlänningar, och i de fall det handlar om grova brott är utvisning normalt en huvudregel – såvida åklagaren intemissar att begära det. Att tvinga en åklagare att fatta förutbestämda beslut kan leda till ineffektiv resursanvändning inom rättsväsendet och kan hota åklagarmyndighetens självständighet.

Självständigheten hos rättsväsendet är central för en demokratisk rättstat. Ingen myndighet får styra hur åklagare ska besluta i specifika fall. Åklagare måste ges frihet att göra individuella bedömningar, inklusive om utvisning är relevant och lämplig. Att Johan Forssell vill påverka dessa beslut väcker frågor om den nuvarande regeringens eventuella auktoritära tendenser.

En förändring som tvingar åklagare att begära utvisningar skulle kunna bana väg för ytterligare inblandning. Det kan leda till krav på åtal även när åklagaren anser att det inte är motiverat eller att skarpare straff ska yrkas vid varje tillfälle, oavsett ärendets specifika omständigheter.

Forssells intentioner bör även förstås i en bredare migrationspolitisk kontext, där förändringar görs för att skärpa lagar och påföljder för migrantgrupper. Den upplevda ”krisen” kan utnyttjas av politiker för att driva igenom lagar som får långtgående konsekvenser för rättssystemet och de individer som påverkas.

En svag reaktion från åklagarmyndigheten på denna utveckling är oroande. För att skydda sin självständighet och undvika att bli en del av regeringens repressiva maskin måste åklagarmyndigheten motsätta sig förslaget. I slutändan handlar det om att säkerställa rättssäkerheten i Sverige, så att varje individs rättigheter bevaras, oavsett deras bakgrund.