Sverige befinner sig i sorgens tecken. Under den gångna veckan har vårt lilla land förlorat två exceptionella konstnärer, Suzanne Osten och Elisabeth Ohlson. Dramatikern och regissören Suzanne blev 80 år gammal, medan fotografen Elisabeth nådde 63. Det är mänskligt att anse att deras tid var för kort – de hade fortfarande mycket kvar att bidra med. Båda har visat prov på stort mod och banbrytande kreativa insatser, där de har navigerat mellan förnuft och känslor, såväl som mellan samhälle och hjärta. De tolkade vår tid, ofta i ögonblicket innan vi andra ens fick syn på den.

Suzanne Osten är en svår person att sammanfatta, hennes påverkan på svensk dramatik är oöverskådlig. Precis som Ingmar Bergman och Lars Norén har hon lämnat ett oförglömligt avtryck. Hennes arbete med Unga Klara i Stockholm har inspirerat och utmanat otaliga skådespelare och publik. Osten har alltid varit lojal mot barnet inom sig själv och andra, och hon använde barnets styrkor som lekfullhet och naivitet i sin konst.

Dagen efter Suzanne Ostens bortgång hade jag ett ärende hos Schizofreniförbundet. Där möttes jag av tårfyllda ögon och sorg. I entrén hänger en filmaffisch för hennes verk, ”Flickan, mamman och demonerna”, som i dessa Halloweentider känns ytterst passande. Efter att ha lyssnat på hennes berättelser om barndomen, blir det tydligt att monsterna i populärkultur, som clowner och vampyrer, inte kan mäta sig med de verkliga demoner som Osten upplevde i sin familjesituation, präglad av en psykiskt sjuk mamma. ”Inga fler hjärnskakningar nu, fru Osten,” sade läkaren ogillande, medan han tvättade sina händer. Den då sjuåriga Suzanne beskrevs av psykologer som en iller – klängande och med ett stort behov av kärlek, något som störde hennes mammas arbete. ”Barnet är hemskt neurotiskt,” konstaterade psykologen.

Trots att Suzanne Osten vid många tillfällen har delat med sig av sin svåra barndom, har hon alltid stått emot att framhålla sin utsatthet som något att skämmas för. Istället har hon med styrka och stolthet betonat: ”Jag har mycket att tacka min mamma för. Hon tvingade mig att stå för mina handlingar. Jag fick lära mig att ta hand om mina sår och hjälpa mina fattiga vänner.”

Schizofreniförbundet erkänner öppet att de har mycket att tacka Suzanne Osten för. Hennes bidrag till vår förståelse av psykisk ohälsa och hur vi pratar om det har haft en djupgående inverkan på många, och hennes bortgång lämnar ett stort tomrum i den svenska kulturen. I en tid då vi återigen behöver reflektera över mental hälsa och socialt ansvar, har vi mycket att lära av de liv och verk som Suzanne Osten har lämnat efter sig.