Jag vaknar till morgonsolen i Paris och slås av insikten. Det har regnat nästan oavbrutet den här hösten i Frankrike, där översvämningarna i flera delar av landet knappt hinner försvinna innan nästa våg av nederbörd drar in. På vissa platser har det regnat hela 600 millimeter på bara ett par veckor – en mängd som vanligtvis faller över hela året i den franska huvudstaden. Samtidigt noteras ovanligt höga temperaturer.

En av de främsta anledningarna till detta är klimatförändringarna. När medeltemperaturen stiger, ökar fuktigheten i atmosfären, vilket leder till längre regnperioder och mer extrema väderförhållanden.

Frankrikes miljöminister, Agnès Pannier-Runacher, har uttryckt oro över att budgeten för att motverka klimatförändringar och anpassa landet till de nya förutsättningarna är för liten. Hon har hotat med att avgå om anslagen inte ökar, en situation som påminner om Nicolas Hulots avgång 2018 i protest mot bristande åtgärder.

Enligt uppskattningar kostade klimatförändringarna Frankrike 264 miljarder euro år 2022, motsvarande 10 procent av landets BNP. Dessa kostnader överstiger kraftigt de investeringar som krävs för att landet ska bli fossilfritt.

Det är nedslående att se hur ledande politiker hanterar klimatkrisen som ett osynligt monster som man hellre tiger ihjäl. Långsiktiga lösningar verkar vara en politisk dödssynd. Det går helt enkelt inte att föreställa sig en framtid där skördarna antingen översvämmas eller torkar bort. Jag har alltid trott att det skulle förstärkas när vi själva drabbas av krisen.

I kontrast till den amerikanska politiska diskussionen där konspirationsteorier om klimatförändringarna, till och med, kopplas till NASA, är européerna mer medvetna om vad som sker och varför. Trots detta verkar det ändå inte få någon effekt. Människor fortsätter leva som tidigare, i en sorts apati bidragen av inflation och krig i världen. Känslan är att varje ny kris därutöver alltid känns mer akut.

Nyhetsflödet kombinerar rapporter om massutrotningar och naturkatastrofer med inbjudningar att investera i den senaste mode-trenden. Samtidigt rapporteras det om de snabbt fallande födelsetalen i västvärlden – ett problem vi redan vet driver upp koldioxidutsläppen, oavsett inkomstgrupp.

Situationen känns överväldigande och förvirrande för den enskilda individen. Jag har alltid trott att ekonomin skulle kunna bli en avgörande faktor. De stora utgifterna i västvärldens budgetar som går till att hantera aktuella katastrofer istället för att investera i en grön framtid kommer att få oss att skrika efter verklig förändring.

Men bland alla de kriser mänskligheten har upplevt under min livstid – kalla kriget, kärnvapenhot, globala pandemier och närliggande krig – verkar klimatförändringarna mullra likt en störande fluga i rummet som vi ännu inte har kraft att ta i tur med.

Det är värt att notera att föroreningarna varje år dödar fler människor än covid under dess mest kritiska perioder. Trots det känner vi av de ekonomiska effekterna av vår kollektiva klimatförlamning under de senaste femtio åren, nu också direkt i plånboken.

Framtida historiker kommer att se att vi hade en otvetydig förståelse för tidens realiteter, klart definierade ekonomiska incitament, och metoder för att förhindra katastrofen. Ändå valde vi att inte agera. Kanske kommer framtidens psykologer att behöva lösa mysteriet om hur vi kunde se allt detta hända och ändå välja tystnad.