Journalisterna i Stockholmsbubblan verkar ha missat poängen helt och hållet.

Är skönhetsingrepp verkligen ”det nya normala”? Om man kollar på de likartade ansiktena på TV eller i tidningsartiklar kan man nästan tro det. Förra veckan skrev ännu en journalist, Hanna Fahl, och påstod att ”vi förlorade striden mot skönhetsingrepp för länge sedan”. På 90-talet fanns det en framträdande feministisk punkrörelse, som Bikini Kill, och det var helt normalt att vandaliser klubbens affischer. Men nu är subkulturen död och med den också motståndet, hävdar hon.

Fahls artikel är en i raden av ”alla gör det”-artiklar, skrivna av journalister i storstadsbubblor. I Svenska Dagbladet pratade den politiska journalisten Annie Reuterskiöld om vikten av skönhetsoperationer som något rimligt. Först var hon tveksam, men efter att ha umgåtts med ”fixade” vänner förändrade hon sig. ”Skulle jag förlora på grund av mina högtstående ideal, när alla andra fuskar? Nänä, jag gick raka vägen hem och bokade en tid.”

Samma tidning följde upp med en artikel där de ställde frågan ”Botox - är det verkligen det nya normala?”, i två reklamartiklar som kläddes som reportage. Författaren berättar att första konsultationen ibland kan vara gratis om man jobbar som journalist som ska skriva om injektionsbehandlingar, men hon valde ändå att betala för att ”tänka klart”. Kirurgen får dessutom väldiga summor för sitt reklamutrymme. Läsarna informeras om att ”diskursen förändras” och att det är ”empowering” för kvinnor att bry sig om sitt utseende, en symbol för styrka och kontroll. Som om den estetiska kirurgins bransch själva skrev manus.

Vad ingen tycks erkänna är att detta är industrins narrativ. När media hävdar att ”att göra botox eller fillers är nästan som att gå till frisören” spär de på en falsk känsla av grupptryck. Skönhetsklinikerna har allt att vinna på denna utveckling. Problemet är inte bara att det handlar om dålig journalistik. Problemet är att det helt enkelt inte är sant.

Siffrorna på hur många som genomgår skönhetsingrepp i Sverige är osäkra. Men branschen uppskattar att det görs omkring 300 000 injektioner per år. Om vi antar att varje person bara gör en injektion, vilket sällan stämmer, skulle det innebära att tre procent av befolkningen gör ingrepp. Om vi begränsar oss till kvinnor mellan 20 och 64 år så blir det runt tio procent. Men detta är en överskattning; en individ gör ofta fler ingrepp, och män och äldre personer räknas inte ens in.

Faktum är att även om ingreppen har ökat, så har majoriteten av befolkningen aldrig, och troligtvis aldrig kommer, att låta någon ytterligare injicera eller skära i deras kroppar utan medicinskt skäl. Det som Reuterskiölds middagsvänner gör representerar inte verkligheten. Statistik från den internationella samarbetsorganisationen för estetisk plastikkirurgi visar till och med att botox-injektioner har minskat under det senaste året.

”Det man egentligen gör är att döda nervändar och paralysera musklerna,” förklarar Anna Rostedt Punga, professor i klinisk neurofysiologi, som forskar på riskerna med botox. Hon lyfter fram att i studier har det visat sig att botox sprider sig mer än man tidigare trott, och effekten kvarstår betydligt längre än vad klinikerna uppger. Det finns knappt några långtidstudier, och det handlar om ett av världens mest potent nervgift som injiceras i frisk vävnad varje år. Hennes forskargrupp undersöker också om detta gift sprider sig in i nervsystemet, vilket fortfarande är ett obesvarat spörsmål.

Plastikkirurgen Alberto Falk Delgado berättar i samma program om de många remisser som Karolinska får angående sena biverkningar, som fillerbehandlingar som kan orsaka inflammation och infektion. “Det här är inte vad produkterna marknadsförs som. De påstår att de ska brytas ner inom tre till sex månader, vilket vi nu ser inte stämmer,” säger han. Den industrifinansierade forskningen visar inget intresse för dessa frågor, men läkarna blir medvetna om dem genom sina patienter.

Den senaste trenden inom skönhetsindustrin fokuserar på att pådyvla unga tjejer vikten av att börja med ”förebyggande” botox innan rynkorna ens syns. Men effekterna av detta har lett till en ny debatt online, då 23-åringar i realityseriernu ser ut som 37-åringar. Tittarna undrar: leder dessa ingrepp till att man åldras snabbare?

Vem säger till unga kvinnor att de kanske borde överväga konsekvenserna av att injicera ett potent nervgift i ansiktets känsliga nerver var tredje månad? I den senaste vågen av feminism - girl boss, female empowerment - är dubbelbestraffnings-paradigmet starkt. Att kritisera kvinnors val, när de försöker navigera patriarkala idéer, har blivit liktydigt med att kritisera kvinnor, och det är en no-go. Men om vi säger att alla kvinnors val är heliga, hur kan vi ens diskutera fenomenet när allt avfärdas som moralism?

För nästan 20 år sedan skrev författaren Nina Björk om ”skitdrömmar”. Vi behöver också prata om skitideal. Stela, puffiga ansikten med förtvinade nervändar är kanske ett av dem. I sin nya bok ”Medan vi lever: Tankar om existensen” bemöter hon den kritik som följt henne efter att hon skrivit om sorgen över att åldras. Hon kallades ”behagsjuk” och anklagades för att ”posera” som feminist. Hon skriver: ”Med sådana krav på renlärighet och att känna i samklang med det man lär, är det kanske inte konstigt att vissa kvinnor ser skönhetsoperationer som en form av feminism. Det blir ett sätt att uppfylla det enda moraliska krav vi kan ställa på varandra: att inte hyckla.”

Att vara sann mot sig själv har blivit viktigare än något annat. Men om detta begär kommer från en ytlig ungdomsdyrkan och grupptryck från skitartiklar som säger att ”alla gör det”, hur kan man veta om det verkligen är ens egen vilja i vårt hyperdigitaliserade samhälle? ”Vi har hela tiden möjligheten att ifrågasätta våra egna begär. Och vi bör använda den friheten,” uppmanar Nina Björk.

Hanna Fahl menade att kampen mot skönhetsingreppen är förlorad. Men striden om vad det innebär att vara kvinna pågår ständigt, och den förändras. Den kanske inte alltid uttrycker sig som Bikini Kill just nu, men den är allt annat än död. Den absoluta majoriteten av kvinnor kommer aldrig att underkasta sig skönhetsoperationer, oavsett vad media påstår. ”Det är vi som går dem tysta, säger min vän, en småbarnsmamma i en liten stad som jobbar på kommunen, när jag frågar om var motståndet finns. ”Vi som inte bryr oss om att kalla det för motkultur.”

Nej, det är INTE normalt med injektioner, bara för att vissa upplever det så. Det är patriarkat och kapitalism i en ny, glansig förpackning. Ännu en produkt, mer skit att må dåligt över. Kommer ni ihåg 2020-talet, när folk såg ut som smält gummi i ansiktet, och skådisarna försökte agera med paralyserade muskler? Så bizarra de där tiderna var!

Den tysta majoriteten är varken radikal eller kvinnohatande när den sagt stopp. Inga nervgifter, inga injektioner. När de säger till sina döttrar att de inte ska sträva efter att hindra sitt åldrande eller stela till sitt utseende.

Och om man lyfter blicken från sin innerstadsbubbla kan man kanske se något annat: Att det är det normala.