Den tredje och sista säsongen av den kritikerrosade serien ”Tunna blå linjen” inleds på Möllevångstorget en höstdag, där vi får följa polisernas utmaningar i en värld präglad av sociala medier och brottslighet. Magnus (Oscar Töringe) och Faye (Anna Sise) ställs inför en alkoholiserad far som har somnat på Sibylla med sin son, medan omgivningen hellre prioriterar att filma händelsen för Instagram än att hjälpa till.

Efter arbetet möter vi sambopoliserna Magnus och Sara (Amanda Jansson) som hämtar sin dotter på dagis. Magnus oroar sig för smittor och försöker instruera personalen om vikten av hygien, medan den trogna och optimistiska Sara står vid hans sida, osjälvisk och naiv.

Seriens ton skiftar snabbt när en tragisk bombexplosion på en grundskola skakar Malmös invånare, där flera elever skadas och en flicka dör. En ny våldsvåg blottläggs när ett knarkkrig bryter ut i staden, vilket ger en dyster inblick i gängkriminaliteten som lurar i skuggorna.

Serieskaparen Cilla Jackert navigerar skickligt mellan de pseudodokumentära inslagen och de mer personliga relationerna i serien. Det som verkligen lyfter serien är dess förmåga att problematisera snarare än att bli alltför didaktisk, vilket ibland kan kännas oproportionerligt i en dramatik som involverar såväl brott som sociala frågor. Jackert fångar ögonblick av glädje och sorg, och skildrar hur brott blir en del av vardagen snarare än en avskild händelse.

Samtidigt som flera aktuella kriminalberättelser, både på TV och i litteraturen, ofta romantiserar eller förenklar verkligheten, lyckas ”Tunna blå linjen” fångad den råa verkligheten i Malmö. Det vi ser är inte bara barn lämnade att hantera fentanyltillverkning i parkeringshus, utan även de privilegierade ungdomarna i villakvarteren som är osynliga för lagens långa arm.

I scener från kommunens brottsförebyggande projekt ”Kamma daj” ser vi hur den unge Khalid (Mustafa al-Mashhadani) vinner förtroendet hos en bråkig men intelligent pojke. Tyvärr påminner det oss om hur sårbara dessa barn är och hur lätt de dras in i kriminalitet genom infiltratörer och påverkan från det kriminella samhället.

Ikoniska författare som Sjöwall-Wahlöö introducerade den realistiska kriminalromanen till Sverige för över femtio år sedan. Trots att vi har sett en utveckling i genren har samhällstemat ofta blivit ytliga. I seriens final ser vi en dimmig och vag kristendom som känns infekterad av det förflutna. Men till syvende och sist kvarstår den klassiska polisklyschan: ”Hur var det här då?” – en påminnelse om att verkligheten ofta är mer komplex än den berättelse som skapas för skärmen.