Inledning

År 1960 markerade en milstolpe i rymdforskningen då den första väderobservationssatelliten, Tiros-1, skickades upp av NASA. Den väger 122 kg och var i omloppsbana i 75 dagar. Tiros-1 fick i uppdrag att övervaka orkaner och andra extremväderfenomen, vilket var en betydelsefull framgång för meteorologin.

Utveckling av satellitteknologi

Sedan dess har satellitteknologin genomgått en fantastisk utveckling. Idag finns det hele 322 satelliter i omloppsbana som övervakar både väder och klimat. Faktum är att ett stort antal internationella aktörer bidrar till att skjuta upp, underhålla och utveckla dessa satelliter, vilket ger oss ovärderlig information om klimatsystemets förändringar.

Forskning och mätningar

Genom noggranna och långsiktiga studier har forskare vårt arbetsverktyg för att övervaka avgörande parametrar, såsom global temperaturförändring, havsnivåhöjningar och havsisens utbredning. Trots framstegen finns det fortfarande tomrum i våra mätningar. Framstående är bristen på satelliter som specifikt kan mäta koldioxidnivåer (CO2) i atmosfären, men utvecklingen går snabbt framåt.

EU i spetsen

Enligt Jacob Høyer, chef för Satelliter och Arktis vid Danmarks Meteorologiska Institut, är det mycket som händer inom området just nu, och teknologiska framsteg görs kontinuerligt. Høyer påpekar att utvecklingen är global och involverar aktörer från hela världen, inklusive Europa, USA, Kina, Japan och Indien.

Han betonar dock att Europa för närvarande leder utvecklingen av klimatsatelliter. "Under de senaste 10 åren har Europa överträffat USA, som tidigare var de ledande inom detta fält", noterar han.

Den europeiska organisationen Eumetsat, som omfattar 30 medlemsländer inklusive Sverige och Danmark, driver projektet Copernicus, världens största datainsamlingsinitiativ för jordobservationer. Copernicus arbetar för att övervaka klimatet och ge pålitlig och kontinuerlig information som är avgörande för att förstå de globala klimatförändringarna.

Internationell samverkan är nyckeln

Høyer betonar vikten av internationellt samarbete inom klimatövervakning. Genom att dela och komplettera data kan aktörerna skapa en mer komplett bild av klimatförändringarna över tid. "Om en satellit behöver bytas ut är det viktigt att vi samarbetar för att få upp en ny så snabbt som möjligt för att undvika datagap", säger han.

Ny typ av satelliter på horisonten

Nyligen har den första Arctic Weather Satellite (AWS) skickats upp. AWS, som är stor som en tvättmaskin och väger cirka 120 kg, kan revolutionera vårt sätt att övervaka klimatet. Om uppsändningen lyckas, planeras ytterligare sex satelliter av samma typ, vilket kan ge en nytt perspektiv på klimatövervakningen.

"AWS är kostnadseffektiva och kan komplettera varandras data. Om en satellit går förlorad kan de andra fortfarande samla in nödvändig information", säger Høyer.

Trots detta betonar han att AWS inte får stå ensamma i datainsamlingen. De mindre satelliterna kan inte ensamma ge en fullständig bild av klimatförändringarna; vi behöver fortsatt stöd av de större satelliter som redan är i omloppsbana.

Teknologiska genombrott

Sedan Tiros-1:s debut har satelliter genomgått betydande teknologiska framsteg. Under 1970-talet började vi se uppsättningar av satelliter som kunde mäta både jordens temperatur och mängden is i havet, vilket ledde till avgörande insikter om klimatets långsiktiga förändringar. 1992 markerade ett kraftigt teknologiskt genombrott med NASA:s TOPEX/Poseidon-satellit, som möjliggjorde mätningar av havsnivåändringar med centimeterprecision.

År 2002 skickades Envisat, en satellit stor som en buss, upp i rymden. Den samlade instrument från olika satelliter vilket underlättade insamlingen av värdefull data. Men efter Envisat har fokus flyttat mot mindre satelliter som kan arbeta tillsammans för att ge kontinuerlig och pålitlig datainsamling.

En stor utmaning kvarstår

Trots alla framsteg finns det områden där satelliter fortfarande inte kan ge de data som krävs. Høyer påpekar: "Vi har ingen satellit som kan mäta mängden koldioxid i atmosfären. Vi har ännu inte lyckats utveckla en metod för att göra detta effektivt." Löningar är dock på väg; Eumetsat arbetar med utvecklingen av så kallade CO2M-satelliter, som förväntas kunna fylla detta kunskapsgap, men den första lanseringen är planerad till 2026. Det återstår att se hur dessa framtida framsteg kommer att påverka vår förståelse av klimatsystemet.