Efter succén med ”Utøya 22 juli” tar den norske regissören Erik Poppe sig an ännu ett kapitel av Norges mörka historia. I sin senaste film dyker han ner i den komplicerade psykologin hos Norges mest beryktade förrädare, Vidkun Quisling. Berättelsen fokuserar på de inre strider och det moraliska dilemman som präst Peder Olsen ställs inför när han blir Quislings själasörjare, något som får honom att tvivla på sina egna värderingar.

Filmens centrala mönster vävs samman genom deras intima möten, där intensiteten sakta men säkert ökar mot filmens klimax. Med skarpa dialoger och känslomässigt djup lyckas Poppe skapa en stark känsla av obehag och fascination samtidigt.

Skådespelarna ger starka prestationer, särskilt de som spelar Quisling och Olsen, där deras dynamik skapar en oförglömlig spänning. Quisling, som under andra världskriget förråde sitt land, blir en tragisk figur snarare än enbart en skurk. Detta ger mig som tittare möjlighet att utforska det komplexa i människans natur och valet mellan lojalitet och övertygelse.

”Quislings sista dagar” är obarmhärtig och tankeväckande, och ställer frågor om skuld och ansvar som fortfarande ekar i dagens samhälle. Med sitt gripande narrativ och starka skådespelare bjuder filmen in publiken till en introspektiv resa, där vi tvingas konfrontera de mörka delarna av vår historia.

Erik Poppe har återigen bevisat sin förmåga att gestalta de svåra teman som definierar Norge, och “Quislings sista dagar” är en film som verkligen inte bör missas.