Tidigt en söndag på ett mindre lasarett stannar tiden i operationssal nummer 10. Tidigare pulserade rummet av aktivitet, men nu står det morgontrötta arbetslaget stilla, med hjärtat i halsgropen.

Narkosläkaren lyfter blicken från monitorn och IVA-läkaren lägger varsamt sin hand på patientens panna. Operationssjuksköterskan rättar till sin rygg efter att ha böjt sig över den öppna bukoperationen. De assisterande kirurgarna utbyter allvarliga blickar; de vet vad som står på spel.

Det är knäpptyst, men allvaret hänger i luften som en tung dimma.

Bukkirurgen Helena Taflin från universitetssjukhuset i Göteborg har utlyst en kritisk paus som kommer att mätas i sekunder. Mer tid finns helt enkelt inte. Fyra dödssjuka personer väntar på organ, och snart kommer det att lyfta ett privatplan för att rädda deras liv.

Men för stunden, här och nu, måste de konfrontera döden med respekt. Den ligger så nära.

Runt en man som ser sovande ut på operationsbordet står en grupp av kirurger och sjuksköterskor. Han är ung, hans hy är rosig och kroppen varmare än fallets tragik kan föreslå. För några dagar sedan var han en frisk person, tills en katastrof slog till med full kraft.

Efter desperata försök till livräddning har han förklarats död, men eftersom han ville vara organdonator fortsätter livet att cirkulera i hans kropp. Hans offer blir nu en fantastisk möjlighet för andra.

Mest brådskande är behovet av ett hjärta till en patient i Finland som nästan gett upp hoppet. Men ett friskt hjärta är klart för att kunna förändra allt. Kirurgteamet har redan öppnat donatorns bröstkorg och frilagt organen, och förberett sig för det oundvikliga.

Allt som behövs nu är ett klartecken. Helena Taflin nickar.

— Nu.

Det har nu gått exakt 70 år sedan världens första njurtransplantation utfördes i USA och 60 år sedan svenska läkare genomförde sin första transplantation. Genombrotten i transplantationshistorien har inträffat på ett sätt som nästan verkar vara tidsinställt per decennium: För 50 år sedan transplanterades den första bukspottkörteln i Sverige, och för 40 år sedan genomfördes de första transplantationerna av hjärta och lever.

Förra året slogs rekord med 258 svenskar som blev organdonatorer efter sin död. Varje fall utreds noggrant för att säkerställa att njurar, lever, hjärta, lungor, bukspottkörtel och tunntarm kan doneras. Även hud och hornhinnor kan återanvändas.

En enda donator kan potentiellt rädda upp till femton människors liv i särskilt gynnsamma omständigheter.

Bakom varje lyckad match ligger dock ett komplext och tidspressat arbete.

Pernilla Händén, en koordinator på Sahlgrenska sjukhuset, får ett samtal från Reykjavik. Ett isländskt sjukhus har precis förklarat en patient död efter en allvarlig stroke. Pernilla instruerar sina nordiska kollegor att genomföra en datortomografi, för att säkerställa att inga oönskade cancerfall påverkar donationsplanerna. Och innan hon kan lägga sig i sängen för natten, får hon några timmars sömn i väntan på besked.

Morgonen därpå, sex våningar upp, börjar Pernilla den hektiska dagen med papper i handen, markerade av neonfärgade flärpar med viktiga listor och kontakter. Hon är omgiven av frågeställningar: Hur ser reglerna ut i Schweiz? Vem kan aktivera landningsbanan i Lycksele? Vad heter njurspecialisten i Kalmar?

— Min bibel, säger Pernilla och går för att brygga kaffe.

Pernilla har ännu bara fått preliminära provresultat från Island, vilket gör att hon inte kan börja matcha mottagare. Tiden går, och hon kämpar med att organisera sitt "tusenbitarspussel". Hon ringer i snitt 200 samtal kring varje donator – om blodgrupper, chartrade flyg och extra personal – och hon skissar på hur organen ska delas upp till olika mottagare.

Operationssjuksköterskorna och kirurgerna verkar snabbt, men varje sekund är ovärderlig när det gäller att rädda liv. Hjärta, som en gång varit en del av en levande människa, kan bara överleva i upp till fyra timmar på is.

Den svenska transplantationsenheten i Göteborg är den största i landet, med 60 specialister inom teamet som ansvarar för organ från hela Sverige och till och med från Island, där det saknas avancerad transplantationskapacitet.

Vid livshotande situationer kan patienter från hela Europa bli involverade i organtransplantation, och operatörer rör sig snabbt, ofta under stor tidspress. Men de mest livsavgörande transplantationerna sker ofta mer stilla, med tankefullhet och respekt för de inblandade.

Helena Taflin tar sig tid att förbereda sig kort för den känslomässiga aspekten av att operera på en ny donator. För henne är det viktigt att visa respekt för den avlidne och dennes anhöriga. Kirurgen och sjuksköterskorna förebereder sig noggrant för det viktiga ingreppet.

Med 94 procent av de som fått ny hjärta som klarar sig efter ett år, och en överlevnad på 98 procent för dem med nya lever, visar siffrorna på framsteg inom transplantationskirurgi.

Som transplantationskoordinator har Pernilla en stor ansvarsbörda att hantera, och resultatet av hennes arbete kan både rädda liv och ge dem som väntar på organ en ny chans i livet. Denna samordning av resurser och insatser kan hända i frustration, men ibland också i jubel när ett livsviktigt organ identifieras och rätta mottagaren matchas.

Med varje liv som räddas blir vikten av organdonation tydlig: liv inte bara räddas utan en kedja av hopp byggs för dem som i kö är i behov av organ. Varje endaste gång står hela teamet redo för att ta på sig det otänkbara och förvandla sorg till hopp.