Pamela Anderson är äntligen tillbaka i rampljuset, men vägen dit har verkligen varit en prövning. Hennes comeback riskerade att gå i kras när hennes dåvarande agent avfärdade manuset till filmen "The Last Showgirl". Författaren Kate Gersten hade skrivit manuset med Anderson i åtanke, men agenten valde att kasta det direkt i papperskorgen.

I en intervju med Variety uttrycker Anderson sin besvikelse: "Han ringde aldrig. Det här var inte en agent, bara någon som ville tjäna pengar."

Men hoppet var inte förlorat. Filmens regissör, Gia Coppola, vägrade ge upp och kontaktade Andersons son, Brandon. Han såg till att hans mamma fick läsa manuset. När hon öppnade mejlet på sin gård i British Columbia, visste hon direkt att det var något speciellt.

"Det här var det," minns Anderson. "En chans att använda hela min livserfarenhet. Karaktären Shelly var så välskriven, komplex och trovärdig."

Inom ett år påbörjades inspelningen, och som den 50-åriga showdansösen Shelly visar Anderson upp en helt ny sida av sitt skådespeleri. Inspirerad av sin egen bakgrund som dansare och sina erfarenheter i Las Vegas har Gersten skapat en berättelse som fångar kampen hos äldre showartister i en bransch som ofta förbehåller yngre kvinnor. Shelly, en medelålders Vegas-dansare och ensamstående mamma, står för kampen att finna sin plats i en föränderlig värld.

För Anderson har "The Last Showgirl" blivit en chans att återvända till sina rötter, med starka influenser från hennes egen Broadwaydebut i "Chicago". Hon beskriver projektet som en teaterpjäs – intimt, kraftfullt och personligt. Detta kan mycket väl bli ett av hennes mest minnesvärda och hyllade verk, som visar att det aldrig är för sent att göra en comeback.

Pamela Andersons resa från att bli ratad till att återigen stråla som skådespelare är en inspirerande historia som påminner oss om vikten av att alltid tro på sig själv och sina drömmar. Dessutom framhäver filmen de orättvisor som många kvinnor i underhållningsbranschen möter, vilket ger den ytterligare djup och relevans.