Oliwia Wilhelmsson från Lidköping, som nästan förlorade sitt liv på grund av anorexi, är idag 25 år gammal och lever ett fullt liv i Göteborg. Hennes kamp mot sjukdomen har varit jämförelsevis lång och tuff, men hon har nu gjort det till sin mission att hjälpa andra som går igenom liknande svårigheter.

Det började som en oskyldig tanke om att gå ner några kilon efter en vinter i Åre, där festandet och den goda maten blev för mycket. ”Jag trodde att jag kunde kontrollera min vikt genom att bara äta lite nyttigare och träna mer,” berättar Oliwia. Men snart blev det en besatthet. Från att ha vägt 37 kilo med en kroppstemperatur på 35 grader åkte hon in på akuten, där hennes tillstånd var kritiskt.

Familj och vänner kämpade för att hjälpa henne, men Oliwia var fast besluten att fortsätta sin farliga väg. Trots sin sjukdom började hon arbeta på en förskola där hon kunde dölja sitt ätande inför andra. ”Det var då jag började hoppa över frukosten och dölja maten på tallriken med en servett,” säger hon.

När hon väl sökte hjälp på företagshälsovård mötte hon inte förståelse och blev istället motiverad att gå ner ännu mer i vikt. Hennes sjukdom låg i det tysta och skötte sig själv samtidigt som hennes kropp målade en helt annan bild av verkligheten både för henne och för hennes närstående.

Oliwia minns fortfarande hur hon diskret skulle dricka en liter vatten innan vägningarna för att lura vikten. Hennes kamp var ständig; det kändes som att det fanns två personer inuti henne – en som strävade efter att bli frisk och en som ville vara kvar i den sjuka världen.

Det var en dag, när hon åt en smörgås för första gången under sin sjukdom, som insikten kom. ”Jag mindes hur mycket jag älskade det och insåg vad jag hade gjort mot mig själv,” säger hon med tårar i ögonen. Under sin kamp har hon stöttats av sin mamma Ulrika, som varit ett konstant stöd och tröst under hela processen.

Ulrika har lärt sig att finnas där utan att pressa, och deras band har blivit starkare. ”Att stå vid sidan om är fruktansvärt, men jag visste att jag inte fick ge upp,” säger Ulrika. ”Min lycka är att Oliwia fortfarande är här med oss.”

Trots att vägen till återhämtning har varit fylld av utmaningar känner sig Oliwia nu starkare och mer medveten om sitt värde. Idag är hon inte bara fysiskt friskare, hon jobbar också som medlemsrådgivare och ser sin erfarenhet som en möjlighet att hjälpa andra. ”Det är viktigt att prata om ätstörningar och dela med sig av sin historia,” understryker hon.

Oliwia överväger att skriva en bok eller föreläsa om sina erfarenheter – både för att stärka andra och för att öka medvetenheten om hur farligt anorexi kan vara. ”Det är en sjukdom som smyger sig på och tar över, och jag vill bidra till att fler vågar söka hjälp innan det är för sent,” avslutar hon.