SVT:s gripande dokumentär "Harry och Eyvind" avslöjar skönlitteraturens dolda maktkamp.

För mer än femtio år sedan utspelade sig en intensiv strid kring Nobelprisen som idag kan framstå som ett patriarkalt inbördeskrig mellan stora kulturella personligheter. Det var verkligen ett dramatisk krig om status där skarpa penna och ord blixtrade i Svenska Akademiens korridorer. Lars Gyllensten, dåvarande sekreterare, anklagade Olof Lagercrantz för att ha drivit Harry Martinson till den djupa depression som så småningom ledde till hans tragiska död.

SVT:s dokumentär "Harry och Eyvind" visar inte bara dramatiken kring Martinsons ödets kamp, utan även en litterär konflikt som blev symbol för tidens värderingar. Både Martinson och Eyvind Johnson var älskade av folket och ansågs representera något mycket större än bara litteratur. De var tysta hjältar i en värld som började ställa högre krav på samhällelig medvetenhet och rättvisa. Denna strid mellan författarskapet och det traditionella kulturella etablissemanget pekar tydligt på utvecklingen av den litterära dialogen under en tid som präglades av sociala omvälvningar.

När Sven Delblanc publicerade sin skarpa kritik mot Akademien för att ha belönat egna medlemmar med Nobelpriset, var det som om samhället ställdes på prov. För många, inklusive mig själv, blev författarnas strid ett centralt tema och en viktig lärdom – litteratur handlade inte bara om konst utan även om samhällsengagemang och existentiella frågor.

Som tonåring var jag både förundrad och frustrerad över att dessa stora författare, särskilt Ivar Lo-Johansson, ofta förbises i litterära kretsar. Varför belönades inte en av arbetarlitteraturens största röster? Det var ett tydligt tecken på det kulturklimat som hyste en avoghet mot socialistiska värderingar, vilket både Martinson och Johnson omgav sig med.

Dokumentären fördjupar sig framför allt i Harry Martinsons liv och hans svårigheter med kritiken mot hans Nobelpris. Trots att den riktades mot Akademien, kände han det som en personlig attack och, tragiskt nog, bidrog det till hans mentala ohälsa. Hans skarpa insikter speglar en känsla av alienation, en känsla av att vara en utanförstående – det är en berättelse om ett klassamhälle där ingen egentlig förändring ägt rum trots höga ideal.

Eyvind Johnson, å sin sida, var mer dämpad i sin kritik och visade en styrka genom sin lojalitet mot Harry. Trots att han blev inbäddad i den liberala ideologin, var han medveten om orättvisorna. Johnson bidrog med en mer reflekterande blick på den litterära scenen, en hållning som kanske kom från hans egna livserfarenheter och strävan för rättvisa.

Åratal senare står det klart: kampen om Nobelprisen handlar inte bara om erkännande, utan om hur litteraturen återspeglar och påverkar vårt samhälle. Det är en berättelse om hur en maktstruktur kan forma eller förstöra liv, och hur vi fortfarande lever i de skuggar som dessa mäktiga ordval skapar.