SVT:s gripande dokumentär ”Harry och Eyvind” avtäcker litteraturens sanna makt.

Det är lätt att i efterhand avfärda de intensiva striderna kring Harry Martinsons och Eyvind Johnsons Nobelpris som ett patriarkalt inbördeskrig. Ja, det var det på sitt sätt. Statustyngda kulturpersoner kämpade mot varandra, medan deras meningsskiljaktigheter blixtrade likt svärd i Babelstornets oändliga trappor. En sekreterare i Svenska Akademin, Lars Gyllensten, anklagade slutligen Olof Lagercrantz för att indirekt ha orsakat Harry Martinsons död genom sin skoningslösa kritik av Nobelpriset.

Men striden skildrad i SVT:s dokumentär är mer komplex. Den representerar på sätt och vis litteraturens sista stora strid. Egentligen lästa och folkkära författare kämpade på de mediala arenorna i en kamp där litteraturen representerade liv och död. Under denna tid skakades Svenska Akademien av en radikal samhällsförändring, vilket gjorde att Sven Delblanc i Expressen offentligt kritiserade Akademin för att ha tilldelat priset till två av sina egna ledamöter, vilket ytterligare underströk den samhälleliga spänningen.

Som ung läsare på 1980-talet, när jag började förstå litteraturens komplexitet och hierarkin som präglar den, hörde jag alltid ekona av denna Nobelprisstrid medan jag läste Martinsons och Johnsons verk. Litteratur var inte bara en underhållning, utan något djupt existentiellt och viktigt för samhället.

I min ungdom kände jag starkt att snobbarna i Akademien borde ha haft modet att belöna arbetarförfattare istället för att dela ut priser till sina egna. Ivar Lo-Johansson, som var känd för sin sociala kritik, kände jag borde ha inkluderats; men han var inte tillräckligt ”fin” enligt deras måttstockar.

Dokumentären fokuserar till stor del på Harry Martinsons öde. Trots att kritiken mot hans Nobelpris var riktad mot Akademien och inte honom, tog han det väldigt personligt, vilket möjligtvis bidrog till hans tragiska beslut att ta sitt liv. Känslan av att vara en oälskad outsider, trots att han hade adoptionsstatus från det litterära samhället, speglar den känsliga dynamik som präglar klassamhället.

Det finns dock mer att säga om Eyvind Johnson, vars största bekymmer tycktes vara Harrys situation. Johnson, med sin mer etablerade position i den liberala ideologin, verkade mer trygg och självsäker i sitt uttryck. Harry, å sin sida, kämpade med sin kritiska hållning till den rådande civilisationen, vilket skapade en slags osäkerhet som han hade svårt att navigera i.

Denna dokumentär, med sitt starka fokus på litterära konflikter, påminner oss om hur mycket litteraturen kan påverka liv, samhälle och kulturhistorien som helhet. Det understryker hur viktigt det är att reflektera över litteraturens roll i ett samhälle där dess författare kämpar för sin plats.