Vi befinner oss mitt i november när vi beger oss på en sista resa till USA:s andra sida. Under en vecka färdas vi längs stillahavskusten i delstaten Washington, som ligger i nordvästra USA. Varje gång jag har varit här har jag vaknat tidigt för att hinna ut till kusten innan dimman lättar, för att bevittna hur den svävar över havet. Kanske är det här min sista resa hit på många år.

Vår vän, som vi ska besöka, bor en halvtimme söder om Tacoma. Vägen dit slingrar sig längs en dramatisk kustlinje där Seattles skyline långsamt försvinner i backspeglen, och skärgården glittrar genom ett tjockt molntäcke. Det finns inget ljus i världen som kan jämföras med ljuset här vid den norra stillahavskusten.

Det finns något förhistoriskt över landskapet; i varje hörn står enorma tallar och granar som påminner om mammuternas tid snarare än om vår moderna värld. Kanske är det just därför jag trivs här – naturens storlek gör en ödmjuk.

Men det är även tiden som väcker något turbulent i mig; mina första och djupaste minnen av USA tränger fram, och jag minns hur jag satt framför tv:n med min bror och såg på Twin Peaks på sena kvällar.

Den första natten i Tacoma vaknar jag tidigt, som är kutym på västkusten. Min son och fru sover bredvid mig; sonen ligger på hennes mage, fast han börjar bli för stor för det. Jag ligger kvar i sängen och läser om Twin Peaks på mobilen, och snubblar över David Foster Wallaces essä om David Lynch, där han fångar samma insikt som jag fick när jag först upptäckte Lynch som barn. Det experimentella och associativa berättandet tycktes öppna dörrar till nya labyrinter inom medvetandet och konstens potential. Wallace skriver att Lynch visar att "enastående experimentalism inte handlar om att gå emot eller revoltera mot sanningen, utan att faktiskt hedra den." Det är en tankeväckande poäng.

Twin Peaks inleds med bilder av vattenfall i eterisk slow motion, som har fastnat i mitt minne. Det var David Lynch som öppnade dörren till denna alternativa verklighet. Serien visade kraften av berättelser som inte följer de traditionella reglerna och gör sig fria från konventioner. Redan som barn kände jag instinktivt att Lynch hade förmågan att bryta dessa konventioner. När jag knappt kunde förstå engelska var Twin Peaks min ingång till en annan värld, en plats där människor kunde vara annorlunda.

Det fanns ett korn av något antiauktoritärt, en excentricitet, en känsla av frihet i karaktärerna som visades. Dale Cooper, som var unik i förhållande till andra män på tv, stod ut med sin anständighet, omtänksamhet och värdighet i en tid då grunge och sport dominerade.

I Twin Peaks kändes granarna så graniga, dimman så dimmig. Det var en värld där varje aspekt var skev och udda, vilket skapade en djupare sanning. Emily Dickinson skrev "Tell the truth but tell it slant"; Lynch visualiserade denna idé genom sitt stilistiska sätt. I hans värld existerade invånarna ständigt medvetna om en fördold konformitet, präglad av 1950-talets ytliga idyller, som gjorde att de strävade efter något mer.

Lynchs vision hyllade det mystiska och komplexa i livet och konsten. Han visade att inget behovde följa ytliga normer och att det finns dolda dimensioner bakom det synliga.

Jag slukade allt av Lynch; hans filmer var teatraliskt udda och oemotståndliga, som om de talade direkt till min inre känsla av att vara annorlunda. När pandemin slog till och vi återupptäckte Twin Peaks, insåg jag att serien var ännu bättre och djupare än jag mindes. Jag förstod att den handlade om USA självt – en ständig kamp mellan det anständiga och det oanständiga, mellan ljus och mörker.

Karaktärerna symboliserade olika aspekter av det amerikanska samhället och dess komplexiteter. Dale Cooper kunde ses som en projektionsyta för amerikanernas hopp om det goda, trots att han ständigt konfronterades med en dyster verklighet. En särskilt minnesvärd scen är när han, med pannlampa, försöker lösa mysterierna i en grotta; han uttrycker sin osäkerhet, men med hopp: "Jag har ingen aning om vart detta kommer att leda oss, men jag har en stark känsla av att det kommer att vara en plats både underbar och märklig."

Den världen representerade Lynch och hans vision av en plats fylld av både skönhet och skrämmande mystik. Runt hans berättande vävdes en känsla av förundran över livet i USA, att det finns mer att upptäcka bortom ytan. Det är just denna djupgående och komplexa struktur som gör Twin Peaks till en tidlös klassiker som fortsätter att fascinera och undersöka vår relation till konst och verklighet.