En stark historia om överlevnad

Min farmor bar på ett djupt ärr på sin arm, ett minne av den fruktansvärda pogrom som inträffade i Bagdad under Farhud. Det var den 1–2 juni 1941, när tusentals judar utsattes för våld, där 200 mördades och många fler skadades. Hon kämpade för att rädda min farbror Edward från att dödas; kniven som var avsedd för honom träffade henne istället.

Min farfar Zions butik blev vandaliserad, medan min far Moshe, då bara sju år gammal, gömde sig under soffan i hemmet, skräckslagen när paniken bröt ut. Han kämpar än idag med minnena av att ha blivit bortglömd i kaoset. En av hans farbröder gick tragiskt nog förlorad under dessa händelser.

Skolgång under hot

Att vara judisk pojke var farligt; mina far berättar om hur de alltid gick i grupp till skolan, rädda för trakasserier och attacker längs vägen. Denna atmosfär av rädsla präglade deras barndom.

Familjens kamp och emigrering

Flera år senare tjockades vår historia när mina farbröder Morris och Josef satt i fängelse för sina politiska aktiviteter. 1951, efter bildandet av staten Israel, flyttade hela Oved-familjen till Israel som del av Operation Ezra och Nehemja, där omkring 130 000 judar lämnade Irak, en av de äldsta judiska diaspororna.

Seden att blicka bakåt fanns inte; istället siktade de in sig på att bygga ett nytt liv i Israel. Jag har mina farbrors dagböcker från 1950-talet, som visar hans engagemang i den judisk-arabiska kommunistiska ungdomsrörelsen och hans briljans som student.

En ny identitet i Israel

Min familj antog den israeliska identiteten; de skulle aldrig kalla sig "arabiska judar". De lärde sig hebreiska, bosatte sig i Tel Aviv och Jerusalem, och blev en del av den nya nationen. Med tiden knöts band till människor från hela världen och Oved-klanen växte dramatisk.

Trots att de flesta har vänstersympatier och deltar i demonstrationer, har de aldrig övervägt att åka tillbaka till Irak, där reminiscenser av deras historia fortfarande ekar.

Ännu en tragedi och familjeband

Min mors släkt är en helt annan berättelse; min morfar ville inte lämna Irak 1951 men såg till att mina släktingar kom till Israel. Det tog tjugo år innan min mor kunde återförenas med sin mamma. Under 1971 återkom pogromerna, vilket resulterade i förlust av liv i familjen Kashkoush. Familiens tro på att de var säkra, visade sig vara felaktig.

Vittnesbörd och bevarande av historien

Min far, en intellektuell man, beskriver sin historia med kraft och tydlighet. Trots att han identifierar sig som ateist, återvänder han ständigt till den hebreiska bibeln och har bevarat vittnesmål om Farhud. Han är fortfarande en stark företrädare för zionismen, och hans insikter är viktiga för att förstå den judiska kampen för identitet och överlevnad.

I en värld där judisk historia ofta förvrängs är det av stor vikt att dessa berättelser förblir levande. De är inte bara minnen av det förflutna, utan även fundamentet för vår framtid.