I den nya dramatiken "På gatan där jag bor" får vi se Lena Philipsson i en huvudroll för första gången. Serien, som har premiär på Viaplay och TV3, bjuder på en blandning av humor och känslor, men lyckas tyvärr inte helt med att skapa ett minnesvärt avtryck. Trots Philipssons charm lyckas inte manuset leverera det djup och den spänning som man kanske hade hoppats på.

I rollen som Nina, en änka som försöker navigera livet tillsammans med sina två tonårsbarn och sin hund, skildras en bekant historia i en småstad där grannarna är fästa vid varandra. Serien har inspirerats av Orups låt från tidigt 00-tal, men känns mer som en upprepning istället för en nyskapande vision. Ninas liv kompliceras av hennes nya romans med hantverkaren Richard, vilket väcker frågor om vänskapsdynamik och kärlekens utmaningar.

Karaktärerna, inklusive den beskyddande Rune och den ensamstående Moa, illustrerar det vanliga livet i en liten stad men förblir något endimensionella. Relationerna känns påhittade snarare än naturliga, och de försök till humor som förekommer faller platt. För den som väntar sig en insiktsfull och gripande berättelse kan detta bli en besvikelse.

Mikael Newihl, skaparen av serien, har tidigare visat prov på sitt kunnande. Tyvärr blir "På gatan där jag bor" istället en sentimental resa utan riktigt djup, där konflikterna känns konstruerade. Den nostalgiska svenska popmusiken, som läggs som bakgrundsmusik, känns mer påträngande än förstärkande, vilket ytterligare drar ner helhetsintrycket.

Så även om Lena Philipsson klarar sig godkänt och ger en viss värme till sin roll, så önskar man att serien hade varit mer än bara ett klibbigt drama för dem med en sentimental ådra. I ett svenskt tv-landskap där vi strävar efter mer autenticitet och djup, skulle ett uppdaterat koncept kunna göra stor skillnad – men kanske är det för mycket smör i detta fall.