RECENSION: En mix av värme och brist på djup

Viaplays serie ”På gatan där jag bor” är ett spännande tillskott till svensk dramascen, men dessvärre lämnar den många tittare besvikna.

Serien, som baseras på en låt av Orup och har inspirerat Lena Philipsson till att ta steget från musikscenen till skådespeleriets värld, bjuder på en lättsam men något ytlig berättelse. Här får vi möta Nina, en änka som kämpar med att återhämta sig efter förlusten av sin man. Hon lever med sina tonårsbarn på en gata där grannarna är djupt sammansvetsade.

Vi får också bekanta oss med Runes (Leif André) vänliga karaktär, som försöker hjälpa Nina att navigera i det nya livet efter hennes mans bortgång, vilket erbjuder en del hjärtevärmande stunder. Men var är djupet? Trots de många charmiga inslagen verkar konflikterna mellan karaktärerna konstruerade och ytliga, vilket gör att vi som tittare inte riktigt engagerar oss i deras öden.

Det som verkligen kan fånga publikens intresse är Ninas hemliga nya kärlek, hantverkaren Richard (Ilkka Villi). Kommer denna nya relation att störa den känslomässiga balansen mellan Nina och hennes vänner Moa (Claudia Galli Concha) och Rune? Även om det finns potential för spänning och intriger, levererar serien inte den dramatik som jag hoppades på.

Samtidigt finns det också andra intressanta karaktärer i berättelsen, som det unga paret (Tom Ljungman och Tina Pour-Davoy) som förbereder sig för föräldraskap och det nyinflyttade paret (Joel Spira och Maria Alm Norell) som står inför utmaningarna av att renovera både ett hus och sin relation. Dessa sidoberättelser, om de sköts väl, skulle kunna ge serien mer djup och komplexitet.

Trots sina brister finns det en viss värme och sympati i historien. Lena Philipsson gör en godkänd insats och för med sig en viss charm till sin roll. Hon kanske inte imponera som skådespelare, men hon lyckas ändå bjuda på ett par minnesvärda ögonblick.

Sammantaget är ”På gatan där jag bor” inte en katastrof, men den misslyckas med att bli den svenska dramaklassikern som många av oss hoppas på. Med en historia som i bästa fall kunde ha blivit en modern tolkning av ”Svenska hjärtan”, står den istället som en bittersöt påminnelse om hur viktigt det är med skärpa i berättande för att återspegla det verkliga livet.

Så om du är på jakt efter ett lättsamt drama utan förväntningar på djupt och meningsfullt innehåll, kan detta vara något för dig. Men för den som söker efter gripande, välutvecklade karaktärer och engagerande berättelser kan det vara värt att söka sig annat.