Att ljuga har länge betraktats som något oerhört. Att fånga någon i en lögn kunde vara skäl nog för att avsluta en relation eller kräva att någon med makt avgick. Men på senare tid har vi sett en förändring – och det handlar inte bara om Donald Trump.

Den amerikanske presidentkandidaten har förstås förvandlat storskaligt ljugande till en konstform, inspirerad av en sorts skamlöshet där lögner presenteras utan ens ett försök att dölja dem. Det ger lögnens karaktär av maktmedel ett dystopiskt inslag.

Vidare inflödet av falsk information från olika håll har blivit en del av vår medievardag. Offentliga lögner är nu vanligare och mindre skamliga än de varit för bara några år sedan.

Den verklighetsförskjutning vi upplever idag är djupgående och har konsekvenser för vår uppfattning om vad som är sant. Med den artificiella intelligensens framfart kan vi nu manipuleras att se och höra saker som verkar trovärdiga, men som aldrig haft plats i verkligheten. Detta ställer frågor om vår förmåga att validera information. Det blir allt mer omöjligt för oss att lita på våra egna sinnen.

Ontologi, läran om varandet, ställs på sin spets i en värld där bilder och filmer kan vara totalt fabricerade. Osäkerheten om vad som verkligen existerar skapar en ontologisk kris, som i sin tur föder en epistemologisk kris – hur vet vi vad som är sant? Vi måste ifrågasätta källor, syften och skapanden bakom information som presenteras för oss.

Det handlar inte bara om individens upplevelser, utan om samhällen i kris. I en tid där 78 procent av världens befolkning lever i icke-demokratiska regimer, som visat Götborgs universitets rapport, riskerar demokratier att bli en illusion. Den tillit som byggts upp under årtionden kan snabbt försvinna utan medvetna handlingar för att bevara den.

Sverige, som ofta uppfattas som ett högteknologiskt och tillitsfullt samhälle, står nu inför utmaningar som kräver en reaktion. Manipuleringar av bild och film är effektiva instrument för samhällssöndring och desinformation. Att kämpa mot denna trend kräver ett skarpare utbildningssystem.

Skolorna har en avgörande roll och måste integrera bildanalys och visuell läskunnighet i sina läroplaner. Det handlar om att ge elever verktyg att analysera och förstå den information som matas till dem. Universitetens ansvar att granska och ifrågasätta information är högre än någonsin. Vi kan inte tillåta att utbildningen blir ett politiskt verktyg – den måste sträva efter sanning.

Media behöver också prioritera sin trovärdighet och implementera system för verifiering av information innan den publiceras. Utbildningsinsatser om demokratins värde måste intensifieras, för det manipulerade informationsflödet utgör ett större hot mot vår existens än många enskilda nationer.

Det är dags att i Sverige skapa medvetenhet om hur den digitala verkligheten påverkar vår uppfattning om sanning och tillit. Vi har vaccinerat oss mot pandemin – nu måste vi vaccinera oss mot desinformation och ontologiska kriser genom kunskap och kritisk tänkande. Utan denna medvetenhet riskerar vi att förlora vår förmåga att se verkligheten som den verkligen är.