Den nya boken "Handbok för kvinnor med eller utan ADHD" av Ann Söderlund och Fi Lindfors tar sig an flera viktiga frågor och ger en ärlig avspegling av livet med diagnosen. Författarna, som själva lever med ADHD, vill avdramatisera ämnet och borttaga skammen som ofta associeras med diagnosen. Genom humor och allvar syftar de till att ge läsarna en känsla av förståelse och gemenskap.

Ann Söderlund är en välkänd författare och tv-personlighet, medan Fi Lindfors är en erfaren kommunikatör och krönikör. Tillsammans utforskar de diagnoskriterier och olika teman kopplade till ADHD, och ger en uppfriskande insyn i de många komplexiteter som både män och kvinnor står inför. Som en ADHD-drabbad journalist känner jag igen mig mycket i deras beskrivningar av paradoxerna i vardagen.

ADHD, oftast framhävd som en "superkraft", handlar om mer än att bara ha en överaktiv hjärna. Många individer med ADHD kan också uppleva betydande utmaningar, särskilt kvinnor som ofta får diagnosen senare i livet. Boken belyser skillnaderna mellan hur kvinnor och män med ADHD ofta bemöts och vilka fördomar som fortfarande finns i samhället idag.

Forskning har visat att genen för ADHD kan ha bidragit till mänsklighetens utveckling genom historia. Men i den moderna världen kan dessa egenskaper bli en svårighet, speciellt i skola och arbetsliv. Boken framhäver hur kvinnor ibland döljer sina ADHD-drag genom att utveckla strategier och anpassa sig, vilket innebär en ständigt pågående kamp.

Boken ger inte bara en plattform för att förstå ADHD utan också praktiska tips och råd för att hantera både vardagsliv och de utmaningar som kan uppstå. Författarna varnar också för stigmat som fortfarande omger diagnosen och hur det kan påverka kvinnor mer än män.

Med många personliga berättelser, humor och allvar, tar Söderlund och Lindfors oss med på en resa genom ADHD:s verklighet. De tar upp många ämnen, inklusive hur hormoner kan påverka diagnosen och hur samsjuklighet ofta förekommer med ADHD, exempelvis depression och ångestsyndrom.

Boken tar en tydlig ställning mot det som så kallad "funktionstillstånd" snarare än en "funktionsnedsättning". Författarna vill avdramatisera ADHD och se det som en del av identiteten snarare än en sjukdom. Detta perspektiv är särskilt viktigt i ljuset av att så mycket av vår medicinska forskning fokuserar på män, och att kvinnors upplevelser ofta hamnar i skymundan.

Som en del av bokens struktur saknas det dock en djupgående diskussion om samsjuklighet, som är vanlig bland kvinnor med ADHD. Det är en miss som hade kunnat stärka bokens budskap ytterligare.

Avslutningsvis ger boken en stor mängd råd och stöd för kvinnor med ADHD samtidigt som den belyser de systerskapliga band som kan knytas genom gemensamma upplevelser. Det är en lättillgänglig och underhållande läsning som dessutom erbjuder en ljusare bild av ADHD-diagnosen, vilket gör att den verkligen kan ses som en handbok för att bättre förstå och navigera i livet med ADHD.