Jag sitter på spårvagnen på väg hem mot Majorna när vi passerar ruinerna av vad som en gång var Göteborgs bidrag till de sju underverken: Shell-macken vid Fjällgatan. Jag ser framför mig det välbekanta snäckformade taket och de något misstänkta bilarna som troget stod parkerade där, oavsett tid på dygnet. Kanske är det dags att inse att solljuset aldrig riktigt nådde dit. Att betrakta en plats där Göteborgs medborgare slöt upp under de mörka vinternätterna måste dessutom ses i ljuset av vår väderlek, där en soltimme per dag är en lyx.

Det är snart dags för rivning, och reaktionerna på nätet bubblar över av känslor. I folkmun kallas platsen nästan för Jesu födelseplats, och jag kan inte låta bli att se den kvarvarande strukturen som ett Petruskors. Det är som om platsen i sig symboliserar Göteborgs utmanande förhållande till sig själv och verkligheten. Staden har ju en tendens att stå på huvudet, något som verkar vara mer regel än undantag. De som växer upp här lär sig från små barn att anpassa sig till det destruktiva och plötsliga, alldeles som en råtta som lär sig använda ett övergångsställe utan att tveka.

Och visst, själen i vårt Göteborg tycks ibland vara svårfångad. Vartenda projekt avslutas med nya byggen som dyker upp när vi knappt hinner blinka. Vem skulle kunna tro att rivningen av en bensinmack - som få brytt sig om - skulle bli en stadstragedi? Kollektivet av oss göteborgare verkar kritiska till allt, och vi har lärt oss hantera den ständiga förändringen. Utan att vara pessimistiska har vi också en humoristisk syn på det. Faktum är att vi trots all nederlag fortsätter framåt, mitt i en stad där allt står i gungning.

Men livet är inte bara motgångar. Våren närmar sig, dagarna blir längre, och kanske får den gamla ”Snäckan” tweeted av solskenet innan något nytt byggs upp på platsen. Tänk om vi alla i staden skulle kunna enas där, på denna för kanske många tristess, men nu en plats för just de minnen vi bär med oss och tankarna på vad som kunde ha varit. Det kan bli en möjlighet att samlas, skratta åt det förflutna, och skåla för livets små och stora stunder, oavsett om det gäller fotbollsklubben som vi stöttar eller diskussioner om livet.

Precis när spårvagnen glider genom rondellen och den gamla macken försvinner ur mitt synfält, sätter sig en äldre man bakom mig. Just när jag är på väg att återgå till min bok, hör jag hur han muttrar att det var bättre förr. I samma ögonblick skrattar jag inombords—hur många av oss tänker inte sådär? Den gemensamma nostalgiska känslan som förenar oss göteborgare kanske är det finaste av allt.