Barnen lägger omsorgsfullt ner blommor vid graven, en symbol för kärleken till den avlidne. Idag har 19 personer samlats vid en vacker kyrka i Blekinge, där dämpat solsken silas genom träden, och en känsla av gemenskap och respekt fyller luften. Det är ett ögonblick av både sorg och glädje.

Min farbror, med ett leende som för alltid är inpräntat i mitt minne, bryter tystnaden. – Ska vi sjunga något? undrar han med en ton av förvåning. Utan att tveka svarar någon lekfullt: ”ja må han leva?”

Och så stämmer hela släkten upp i sång. Rösterna som förenas bär på både tårar och minnen, och en stark känsla av solidaritet sprider sig i gruppen. Den ovanliga allsången vid gravstenen blir en hyllning till livet och den som lämnat oss. Det är en tid att minnas, att fira och att stödja varandra i sorgen. Runt omkring oss svävar traditionerna som binder oss samman, och vi känner att våra röster inte bara hörs utan även ekar genom tiden.

Sången avslutas med ett varmt leende, och tankarna går till de som nu är borta men som alltid kommer att leva vidare i våra hjärtan. Denna särskilda tillställning, med blommor och sång, påminner oss om att även i sorg finns det utrymme för glädje och gemenskap.