EEG-undersökningen firar i år 100 år, en prestation som verkligen förtjänar att uppmärksammas. Många av de undersökningsmetoder som togs fram för ett sekel sedan har blivit föråldrade, men EEG har fortsatt att spela en avgörande roll inom modern medicinsk diagnostik.

Trots den snabba utvecklingen av avancerade avbildningstekniker och biokemiska analyser, står EEG kvar som en viktig metod för att diagnostisera neurologiska tillstånd. En översyn av EEG:s möjligheter och begränsningar kan inte nog understrykas, särskilt med tanke på den nuvarande överanvändningen av rutin-EEG, vilket både är slöseri med resurser och kan orsaka onödig oro hos patienter.

EEG är en teknik där den elektriska aktiviteten i hjärnan registreras via elektroder placerade på huden på skalpen. Standardproceduren, rutin-EEG, innebär att man använder cirka 20 elektroder för att mäta hjärnans aktivitet. Denna aktivitet spänner över olika rytmer och potenser som varierar beroende på ålder, vakenhet och hjärnans olika områden. EEG kan registreras hos människor i alla åldrar, inklusive för tidigt födda barn, och är en viktig indikator för klinisk bedömning av neurologiska störningar.

Trots dess många fördelar har EEG betydande begränsningar. Till exempel är det endast möjligt att registrera kortikal aktivitet från områden som ligger nära skallbenet. Detta innebär att djupare strukturer ofta inte kan fångas upp, vilket kan leda till att fokala anfall missas under standardprov.

För att kunna utnyttja EEG:s potential på bästa sätt är det viktigt att förstå vad som utgör avvikelser i registreringen. Avvikelser kan delas in i två kategorier: förändrad bakgrundsaktivitet och ökad excitabilitet i hjärnans aktivitet. Även om vissa mönster i EEG tyder på epilepsi, kan samma mönster även observeras hos friska individer.

Idag kan EEG fortfarande spela en väsentlig roll i diagnostisering och uppföljning av tillstånd som epilepsi. Det är känt att EEG-aktiviteter kan variabiliseras beroende på olika faktorer, vilket gör det ännu viktigare att doktorer använder EEG-resultat i kontext med patientens kliniska historia och andra testresultat.

En intressant aspekt är EEG:s användning även vid neonatala anfall som är svåra att diagnostisera på klinisk grund. EEG är ofta den mest tillförlitliga metoden för att identifiera dessa tillstånd, och därigenom kan rädda liv genom tidig intervention.

Angående körkort och epilepsi, är det också värt att notera att neurologen oftast har sista ordet i beslutet om körkortstillstånd, baserat på både klinisk och EEG-baserad utvärdering. Detta speglar hur EEG:s roll har utvecklats de senaste 100 åren.

Sammanfattningsvis, även om EEG har sina begränsningar, är det fortfarande en ovärderlig del av neurologisk diagnostik och utvärdering. Medicinska experter står inför uppgiften att ständigt förbättra metoden för att utnyttja dess fulla potential i patientvården.