56-åriga Åsa Edman, som lider av KOL, har en lungkapacitet på endast 19 procent. Under den senaste tiden har hennes hälsotillstånd blivit allt svårare, och sedan i somras har hon knappt kunnat lämna hemmet. Åsa har upplevt en isolering som påverkar hennes livskvalitet negativt, och hon har bara kunnat gå ut fem eller sex gånger.

Under ett besök på KOL-mottagningen vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i förra veckan, hoppades hon på att få utskrivet syrgas, vilket skulle underlätta hennes andning och ge henne möjlighet att träffa andra människor igen. Efter sitt besök loggade Åsa in på sin journal via 1177 för att kontrollera läkarens rekommendationer, och blev då besviken. Enligt journalen föreslogs endast ett träningprogram, och inget nämndes om syrgas.

Frustrerad kontaktade Åsa sjukhuset igen, bara för att få ett svar som kändes mer som en avfärdande kommentar än ett professionellt svar. I svaret stod det bland annat: ”Vi jobbar på en vårdinrättning och inte på Ministeriet för Magi. Så inget kan ske plötsligt och ur tomma intet. Det tar tid att hantera ärenden.” Detta svar kände Åsa som både empatilöst och förminskande, särskilt med tanke på hennes allvarliga tillstånd.

Läkarens svar innehöll även en notering om att en remiss för syrgas hade skickats, men att Åsa kunde förvänta sig att det kunde ta flera månader att bli kallad. Dessutom fick hon veta att hennes långvariga rökning bidragit till att hennes sjukhistoria förvärrats, något som Åsa upplevde som ett skuldbeläggande. Hon har en genetisk predisposition för KOL genom Alfa-1-antitrypsinbrist, där rökning bara är en del av bilden av hennes lungproblem.

Känslan av att bli nonchalerad av sjukvården ledde till att Åsa tog kontakt med Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), där hon anmält läkarens bemötande. Sjukhusledningen har också hört av sig till henne med en ursäkt. Den ansvariga läkaren ska få feedback och det planeras diskussioner kring vården vid KOL-mottagningen.

Åsa har nu en brinnande önskan om att hennes erfarenhet ska leda till förbättringar inom vården. "Jag vill bara att folk ska vara mer snälla. Snällhet smittar och är enkelt att ge," säger hon. Trots sin svåra situation fortsätter hon att kämpa för både sin egen och andras rätt till en respektfull och empatisk vård.