Det pågår en viktig diskussion kring huruvida förlängda fastetider är den bästa lösningen för patienter som använder GLP-1-receptoragonister. Med den ökande användningen av dessa läkemedel för viktminskning och diabetesbehandling ökar också behovet av att förstå deras påverkan på anestesi och preoperativ fasta. Enligt SFAI:s riktlinjer för preoperativ fasta är det en allvarlig fråga eftersom GLP-1-analoger påverkar magsäckens tömning, vilket kan öka risken för aspiration under narkos.

Flera studier har visat att patienter på GLP-1-analoger kan ha en ökad aspirationrisk, vilket är avgörande att känna till innan man planerar anestesi. Ett debattinlägg av Gunnar O Klein, publicerat i Läkartidningen, lyfter fram vikten av att vårdgivare är medvetna om de risker som finns. Effekten av läkemedlet semaglutid kan kvarstå i upp till fem veckor efter sista dos, vilket innebär att en minskning av läkemedelskoncentrationen kan ta lång tid.

Det har dock visat sig att det kan vara möjligt att justera doseringen för att mildra dessa effekter. I en nyligen publicerad artikel i JAMA Surgery bekräftades att påverkan på magsäcken fortfarande var påtaglig sju dagar efter senast administrerad dos av semaglutid. Naturligtvis väcker detta frågor kring möjligheterna till säkrare anestesiprotokoll och behovet av riktlinjer som tar hänsyn till olika doseringsstrategier beroende på patientens behov.

Studier visar faktiskt att för många GLP-1-användare är magsäcken långt ifrån tom, även efter mer än 12 timmars fasta. Detta innebär att längre fastetider kanske inte ens är till hjälp för alla, vilket sätter större fokus på att utföra noggrant bedömningar av varje patients tillstånd.

Därigenom undersöker vi ständigt behovet av evidensbaserade rekommendationer. Vid kirurgiskt ingrepp är noggrann bedömning av mag-tarm-symptom som illamående och kräkningar fundamental. Det rekommenderas också att anestesiologer lär sig att utföra magsäcksultraljud för att säkerställa att magen är tom.

I takt med att vi fördjupar oss inom detta område är det uppenbart att det krävs fler studier för att förstå huruvida återhållande av en dos verkligen förbättrar magsäckstömningen. Tills vidare kan 'rapid sequence induction' och intubation vara det säkraste alternativet för luftvägshantering, men beslutet måste baseras på individuell bedömning och den undersökning som görs på operationsdagen.

Frågan står: Hur väl förberedd är vården för att hantera de nya utmaningarna med GLP-1-analoger? En sak är säker – vi behöver förändringar baserade på ny evidens för att bättre skydda våra patienter.