Kates berättelse om rädslan i Libanon

I staden Zahle i östra Libanon bor 12-åriga Kate tillsammans med sin mamma Danielle, sin pappa och två bröder. Trots att deras stad för tillfället inte drabbats av direkt bombning, är de ständigt påverkade av rök och ljud från explosionerna i områden i närheten. Den pågående konflikten mellan Israel och Hizbollah har skapat en känsla av oro som genomsyrar deras vardag.

Kate berättar för SVT hur skrämmande det är: ”Jag kände mig så rädd. I dag hörde vi nya bomber. De är nära vårt hem, så det är rätt skrämmande. Ibland ser vi dem och ibland inte, men vi är alltid, alltid oroliga.” Hon visar hur deras dörr skallrade av en av de israelska attackerna, och tillägger: ”Det var så läskigt. Jag trodde att det var en jordbävning, men det var bomberna. Hela huset skakade.”

Mamma Danielle, som vanligtvis arbetar som modedesigner och driver en butik med brudklänningar, uttrycker sin frustration över det svåra ekonomiska läget. Kunderna har försvunnit, och deras familjeekonomi har tagit en allvarlig smäll. Men hennes främsta oro rör sig kring barnens välmående.

”Det är en väldigt dålig situation. År 2006 var jag singel och inte lika rädd, men nu har jag tre barn. Jag är inte orolig för mig själv, det handlar bara om min familj och mina barns liv”, säger Danielle.

Kate har inte varit så öppen med sin rädsla, men hon ställer ofta frågor till sin mamma, som ”kommer något hända oss?”. Familjen pratar konstant om kriget och bombningarna runt omkring dem. ”Vi är alltid nervösa och tänker på vad som ska hända om några timmar – om vi kommer att överleva eller dö”, säger Kate.

Skolan har stängt, med undantag för en dag under veckan, vilket gör att Kate känner sig både rädd och uttråkad. ”Det är så tråkigt hemma. Vi gör ingenting. Det finns inget wifi, ingenting. I skolan är jag med mina kompisar, det är roligare.”

Som många andra libaneser är familjen orolig för att den allvarliga situationen i landet ska förvärras. ”Vi vill inte ha krig. Vi älskar vårt land och jag tänker alltid på mina barns framtid, att den ska bli bättre. Men beslutet är sorgligt nog inte vårt; det är Hizbollahs och de frågar inte oss om vi vill ha krig eller inte,” berättar Danielle.

”Vi vill bara leva i fred och låta våra barn växa upp och leva sina liv.”

Kates och Danielles gripande berättelse