En söt doft av jästa sopor vilade över centrala Budapest. Denna heta sommardag minns jag mest av en spårvagnsresa med ett par svenska bekanta som också råkade vara där på tågutflykt.

Det var året 2001, och vi hade just återvänt från Göteborg där vi deltagit i protesterna mot EU-toppmötet. Polisen hade stormat skolan där vi bodde och skjutit skarpt mot en demonstrant. Veckor senare skulle deras brutala svar kulminera i G8-mötet i Genua. Det var en tid av stor mobilisering och eftersom vi var unga och idealistiska började vi diskutera alternativa sätt att agera politiskt.

Samtalet på spårvagnen handlade om att kanske satsa på att påverka det vardagliga livet istället för att fokusera på elitens toppmöten. Inspirerade av Antonio Negri och Michael Hardt kom vi fram till en idé som vi kallade "den sociala fabriken", där vi ville länka samman människors informella motstånd mot kapitalismen i ett kollektivt ämne, som skulle utmana den rådande ordningen.

En ny situation uppstod när vi såg människors vardagliga olydighet i Stockholm, där många plankade tunnelbanan. Den 3 juni 2006 organiserade vi en demonstration i Stockholm med plakat som krävde "fri fildelning" – en direkt reaktion mot polisens anstormning mot The Pirate Bay. När protester mot det som skulle bli den största fildelningstjänsten först kom upp var det en känsla av att krossa kapitalismens makt, men även att svara på en djup känsla av orättvisa i hur information och kultur distribuerades.

Fram emot 2023 ser vi ett skifte. Den svenska politiken är inte längre bara fokuserad på stora demonstrationer utan verkar nu mer intresserad av vardagliga och strukturella förändringar. Regeringens beslut att lägga ned Renmarkskommittén rör inte bara samernas rättigheter utan pekar på en allmän brist på politisk vilja att hantera komplexa frågor på ett konstruktivt sätt. I detta sammanhang är det värt att notera att kritiken har varit stark och att det behövs en ny ansats för att hantera dessa frågor.

Socialdemokratin har traditionellt varit ett starkt stöd för arbetarklassen, men hur den navigerar i frågor som rör minoriteter och miljö rättigheter är avgörande för dess framtid. Många i vänstern är frustrerade över att polariseringen har ökat, både inom partiet och i samhället i stort. Kravet på social rättvisa och att lyssna på marginaliserade röster behöver uppgraderas i den politiska agendan.

Vi står nu inför en valkampanj där frågor som klimat och social rättvisa måste samspela med traditionell arbetspolitik. I en tid av växande högerpopulism ser vi att många väljargrupper söker tillhörighet och ett syfte som går bortom det som den politiska eliten erbjuder. Den stora utmaningen framöver handlar om att återvinna förtroendet i en demokratisk process som känns relevant för den breda allmänheten och inte bara för de privilegierade.

I takt med att dessa rörelser växer, har det skett en renässans för former av direkt aktion och artister börjar allt oftare att koppla sitt arbete till sociala frågor. Krav på att göra kulturen mer tillgänglig för alla rör sig nu hand i hand med protester mot ojämlikhet. I Sverigemoederna där fler och fler ungdomar engagerar sig i frågor om klimat, där både politiker och medborgare pressas till att agera, som aldrig förr.