KOMMENTAR. Mitt mest oförglömliga rollspelsminne är när två civilpoliser plingade på dörren och hämtade en av spelarna som brutit sig in på en militärförläggning för att stjäla vapen.

Vi satt och spelade Advanced Dungeons & Dragons hemma hos Mikael ”Krympling” Larsson, i hans slitna tvåa på Sångvägen i Jakobsberg, en förort till Stockholm.

Det var det vanliga gänget – Hempa, Öje, Nordan, PK, Flebbe, Ubbi och jag – tillsammans med några hängare som kom och gick i Krymplings fritidsgårdsliknande lägenhet. Mer eller mindre kantstötta tonåringar som hade hittat en plats där vi kunde vara oss själva. Krympling var en riktig hjälte.

De flesta av oss kom från arbetarklassen, med rötter i problemområden som Söderhöjden i Jakobsberg. När polisen knackade på, gick vi i gymnasiet och hade spelat rollspel i stort sett hela våra liv. Rollspel var inte bara en hobby – det var vår passion. Vi var rollspelare.

En berättelse präglad av medelklassens perspektiv

När jag läste meningen ”The fact that many of the players were from academic families would be one of the things that shaped Swedish role-playing games” i Magnus Seters nya bok *Outside the Box: How Sweden Conquered the World of Role-Playing Games* (Fandrake, 2024), blev jag både ledsen och frustrerad. Det kändes som om min verklighet osynliggjordes.

Seter är en legendar inom branschen, och *Outside the Box* är ännu ett försök att kartlägga den svenska rollspelshobbyn, vilket nu riktas mot en internationell publik. Men stämmer verkligen bilden att det var medelklassungar som drev utvecklingen av hobbyn under 80- och 90-talet? Min erfarenhet säger nej, men det finns ingen tillförlitlig data. Registren som skulle kunna ge oss svar har länge försvunnit.

Det är ingen vetenskaplig studie som undersöker vilka tonåringar som spelade rollspel för 40 år sedan, och de få fackböcker som publicerats på temat under det senaste decenniet nämner i stort sett ingenting om spelarna själva. Utan fakta hamnar vi i anekdoternas värld, och när vår historia skrivs av dem som formade den, tycks det inte finnas plats för våra berättelser.

Nostalgins falska ljus

Varför är det så lätt att osynliggöra oss arbetarklassrollspelare? Svaret kanske ligger i vad Johannes Klenell skrev i samband med dokumentären *Mot andra världar* som sändes på SVT 2020: den brokiga subkulturen av outcasts och misfits som utgjorde rollspelssverige på 80- och 90-talet passar inte in i det nostalgiska narrativet om strålande entreprenörer och konstnärer som skapade en hel industri.

Nostalgi är en nyckelfaktor i dagens rollspelssverige. Företag som Fria Ligan och Helmgast producerar nya versioner av barndomsfavoriter som tilltalar 70- och 80-talister, men samtidigt framställer förlag som Fandrake 80-talets rollspelsvärld som en magisk tid – en tid som endast några få av oss hade turen att uppleva. Verkligheten var dock betydligt mer komplex.

Vi älskade att stå ut från mängden

Men vem vill prata om hur konstiga många av oss rollspelare faktiskt var? Det är lätt att diskutera moralpanik i en oförstående vuxenvärld, men svårare att erkänna hur många av oss tonåringar älskade att framstå som farliga; att stolt prata om vår senaste kampanj där vi använde ett spädbarn som stridsklubba i striden mot en vampyr.

Tycker ni att dagens datorspel är våldsamma och osmakliga? Det var ingenting mot vad som hände i våra pojkrum på den tiden. Herregud, vi pratar om killar i tidiga tonåren på 80-talet – självklart var det udda.

Svårare att sälja in "knepiga tonårspojkar"

Tyvärr är berättelsen om konstiga tonåringar en svår historia att sälja in, oavsett om man försöker marknadsföra rollspel, faktaböcker eller bara vill presentera hobbyutövare som kreativa individer med framtidsutsikter. Därför fokuserar den officiella historien på framgångssagor, inte på civilpoliser vid dörren eller ungdomar som hittade sin fristad i en nedgången lägenhet.

Men tro inte att vi arbetarklassrollspelare inte fanns – vi var många. Vi som bodde i miljonprogram, utan föräldrar med akademisk bakgrund.

Invandrare, kickers, socialfall och fattiglappar – vi spelade också rollspel. En i praktiken gratis, rolig och social inomhusaktivitet där världen utanför inte spelade så stor roll.

Magnus Seters insikter om rollspelens lockelse

Magnus Seter gör ett strålande jobb med att förklara varför rollspel var så lockande och varför så många fastnade för hobbyn. *Outside the Box* är på många sätt den mest omfattande historieskrivningen om svenska rollspel som gjorts. Men precis som alla andra böcker glömmer den spelarna.

Jag vill även poängtera att civilpoliserna som hämtade min kompis var ett undantag. Jag har fler exempel på hur hobbyn lyft många ungdomar ur kriminalitet och utanförskap än tvärtom. Kicken som började på KTH. Ligisten som blev fritidsledare. Skinheaden som blev sjuksköterska.

I en annan tid skulle dessa historiska perspektiv om rollspel berättas!