”Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.” Det här citatet, från den imponerande Edith Södergran i hennes verk Septemberlyran (1916), sammanfattar en avgörande insikt: självsäkerhet, grundad på förståelse av både styrkor och begränsningar, är avgörande för alla som verkar i offentligheten. Det är viktigt för kulturskapare och -kritiker, men möts ofta av anklagelser om elitism.

Senast när Expressens kulturchef Victor Malm yttrade sig om årets Nobelpristagare i litteratur, framhöll Aftonbladets Daniel Strand (11/10) detta som elitistiskt. Men Malms självsäkerhet i sina omdömen är inte grundad på humör – han är en erkänd auktoritet inom litteraturvetenskap, med en doktorsexamen i ämnet.

Strands kritik kan tolkas som ett sätt att förminska värdet av expertkunskap, och lyfter också frågan om snobbism mot den mer kommersiella kulturen. Saga Wallander i GP (10/10) hyllar exempelvis Han Kangs författarskap utan att falla in i populistiska retorikfällor. Hennes vilja att diskutera litteratur utifrån en gedigen grund är förfriskande och visar på den nivå av diskurs vi bör sträva efter i kulturdebatter.

Det är också värt att nämna hur tidigare artiklar, som Minna Höggrens i Aftonbladet (23/5), har reflekterat över debatten kring modern poesi och popularitet, där kritiker ifrågasatt antalet texter om popstjärnor som Taylor Swift. Kombinationen av snobbism och könsnormer i kritik är en djupt liggande och ofta osynliggjord aspekt i kulturvärlden.

Det som det handlar om, enligt mig, är att vi inte dömer auktoritet eller expertis som elitism. Kunniga kritiker är en tillgång inom litteraturen, precis som deras motparter inom andra områden. Att en litteraturkritiker har en akademisk bakgrund bör inte ifrågasättas, utan ses som en viktig grund för deras analyser och omdömen.

Därför, när folk uttrycker sina åsikter om litteraturen, är det viktigt att vi erkänner att vissa röster väger tyngre. Det är inte en elitistisk syn, utan ett faktum. Att avfärda kompetens och erfarna åsikter som elitism motarbetar kulturen istället för att stödja den. Att som Södergran identifiera sina egna dimensioner och ha modet att uttrycka sin självsäkerhet kan bidra till en djupare och mer nyanserad diskussion om litteratur och kultur.

Vi bör därför uppmuntra och hylla de som vågar uttrycka sig med säkerhet baserat på sin kunskap, utan att vara rädda för att bli kallade elitister.