För nästan två år sedan deltog jag i en middag som förvandlades till en intensiv diskussion om städhjälp och rutavdrag. Snart upptäckte jag hur mitt engagemang i ämnet växte, och jag refererade till Nina Björks välformulerade sammanfattning av hushållsarbete:

"Att städa och tvätta är att ta ansvar för min tillvaro; att laga mat och umgås med barn är att bygga upp livet. Det är konsekvenser och förutsättningar för den mänskliga existensen – som bör praktiseras av alla."

Den kvällen började jag reflektera över varför ämnet triggade mig så starkt. Var det den uppenbara enkelheten i att leja bort det smutsiga arbetet som är en del av livet? Eller handlade det mer om klass? Det sistnämnda var nog mest avgörande. Diskussionen kretsade kring de kvinnor – oftast kvinnor – som städar andras hem. Det handlar om hur vi ser på människor och deras arbete. Precis som Anneli Jordahls mamma uttrycker i sin bok "Klass – är du fin nog?": "Har man råd ska man betala, annars handlar det om nedvärdering av arbetarkvinnorna."

Dessa känslor av nedvärdering påverkar inte bara ekonomiskt, utan även socialt. Många arbetare, särskilt kvinnor inom städbranschen, förblir osynliga. Netflix-serien "Maid" visar tydligt på detta osynliggörande. Huvudkaraktären Alex är fysiskt närvarande men ignorerad av de rika hon städar för, vilket speglar hur arbetarklassens röster ofta tystas.

Den franska författaren Didier Eribon beskriver i sin nya bok hur arbetarklassens kvinnor kämpar med att bli hörda. Genom berättelser från sin mor visar han på de svårigheter som många kvinnor ställs inför när de når pensionsåldern, och hur de i många fall inte längre ses eller hörs i samhället. De känner sig marginaliserade och ensamma i sin kamp.

Eribons reflektioner sätter ljus på en stor brist i vårt samhälle: Vem talar för de marginaliserade? Vem ger röst åt de gamla och sjuka? Dessa frågor är mer aktuella än någonsin, och de behöver besvaras av dem som har makt att förändra.

Då ska vi minnas mitt eget uttalande under middagen: “Man städar sin egen skit!” Kanske fanns det mer på spel än bara en personlig frustration. Kanske är det dags för oss alla att konfrontera klassfrågan och erkänna att det handlar om mer än bara städning. Det handlar om respekt och den grundläggande rättigheten att bli hörda och sedd i vårt samhälle, oavsett klasstillhörighet.