För några dagar sedan snubblade jag över en intressant diskussionstråd på internet, som kallade sig "Mans livsrum".

I denna tråd delar ensamma män med sig av bilder på sina nyinredda lägenheter. Många av dem bor för första gången själva efter att ha lämnat en lång och ofta traumatisk skilsmässa, medan andra just har flyttat hemifrån.

Det är verkligen en blandning av stilar som visas. En man visar upp sin konstiga lilla keramikhydda, medan en annan knappt har mer än en madrass, ett glasbord och en tv-apparat. Bland dem finns de som kämpar med inredningen, de som lyckas och även de som helt enkelt ger upp.

Särskilt en man fångade min uppmärksamhet. Han skriver "Man, 43 år, nyskild, har ingen aning om vad jag gör". Hans inredning omfattade bland annat kontorsstolar runt ett biljardbord, ett stort svullet piratskepp på en byrå och en två meter hög rustning mitt i vardagsrummet.

Jag kan relatera till honom. Jag har också precis flyttat in i en ny lägenhet efter ett förhållande. Mebarbetade med min inredning började också lugnt. En svart sammetssoffa i ett hörn och en orkidée i fönstret. Men efter några månader insåg jag att jag behövde ge mitt hem mer personlighet.

Det var här det började gå fel. Jag köpte hem skålar och tavlor och försökte göra lägenheten känslomässigt tilltalande. Resultatet? Vilda ljuslyktor, en massa krukor och inredning som jag i efterhand inte kan koppla till någon specifik smak eller stil. Det ser snarare ut som en kaotisk konstinstallation.

Jag betraktar min lägenhet och undrar vad den egentligen säger om mig. Jag ser en hemlös man på gatan som samlar stenar, och det slår mig — min inredning kanske uttrycker något liknande. Som hans liv, så är även mitt hem ett uttryck för något som är fragmenterat och kanske lite vilt.

Som en tidig lägenhetsboende gjorde jag misstag som att köpa en uppstoppad tjäder som luktade illa, och många av mina dekorationer visade sig vara kulturella appropriationer. Jag har också haft tavlor med giraffer och otaliga konstverk som troligen är rasistiska. Just nyligen övervägde jag att hänga ett foto av tre fiskande män i traditionella hattar, men tack och lov avstod jag.

Jag inser att detta inte bara är ett problem jag har. Många av mina vänner har också gått igenom inredningskatastrofer. Det handlar inte om att vi saknar smak, utan snarare att vi är äventyrliga i vårt uttryck — även om det ibland blir fel.

Kanske handlar detta om den manliga identiteten som idag kämpar med traditionella normer. Män som bor ensamma tenderar att experimentera med sin stil och göra misstag på ett sätt som är unikt för oss. Ingen kan totalt misslyckas med inredning som en ensam man. Vi försöker så hårt att leva på ett sätt som känns meningsfullt, och ibland leder det till galna val och misslyckanden.

Det finaste i den här osäkerheten är att vi inte behöver vara perfekta. Vackert kan komma ur det udda och osannolika, även om vägen dit oftast är fylld med brister och skapande av misstag.