Kulturen i Sverige är i sorg. Vårt lilla land förlorade nyligen två stora konstnärer - Suzanne Osten och Elisabeth Ohlson. Dramatikern och regissören Suzanne blev 80 år gammal, medan fotografen Elisabeth var 63. Det känns som om det var för tidigt, då båda hade så mycket kvar att ge. De var modiga och banbrytande, verksamma mitt mellan förnuft och känsla, samhälle och hjärta. De tolkade vår tid innan vi andra ens hade sett den.

Suzanne Osten går inte att sammanfatta i korthet; hon är för stor. Precis som Bergman och Norén, har hon satt ett unikt fingeravtryck på svensk dramatik. Hon och hennes ensemble av skådespelare på teatern Unga Klara i Stockholm har skapat verk som utmanar och inspirerar. Osten var alltid lojal med barnet inom sig och använde alla starka barnsliga egenskaper i sin konst: lekfullhet, naivitet och deciderad grymhet.

Dagen efter Suzanne Ostens bortgång besökte jag Schizofreniförbundet. Där tog de emot mig med tårar i ögonen. I entrén hänger Suzanne Ostens filmaffisch: "Flickan, mamman och demonerna". En passande titel i dessa Halloweentider, men populärkulturens monster, clowner och vampyrer kan inte mäta sig med de demoner som den unga Suzanne upplevde med sin psykiskt sjuka mamma. “Inga fler hjärnskakningar nu, fru Osten,” sa doktorn och tvättade sina händer. Den 7-åriga Suzanne testades av psykologer och beskrev som en iller - klängig och kärlekssökande, vilket ställde till det för sin mamma som kämpade för att få vardagen att fungera.

”Barnet är hemskt neurotiskt,” sa psykologen med ogillande uppsyn, och mamman fick all sympati. Hur kunde det bli så? Många gånger har Suzanne Osten berättat om sin barndom, men varje gång en intervjuare velat ha en känslosam skildring av hennes utsatthet, har hon ställt sig avvaktande med orden: ”Jag har min mamma att tacka för mycket. Hon tvingade mig att ta ansvar för mina handlingar. Små sår och fattiga vänner ska man vårda.”

Idag hålls Suzanne Ostens minne vid liv genom de verk hon lämnat efter sig och de röster hon lyfte fram i sin konst. Många inom Schizofreniförbundet har också uttalat sin tacksamhet till författaren för att hon satte fokus på attityder kring psykisk ohälsa, något som fortfarande är alldeles för tabubelagt i vårt samhälle. Det är viktigt att vi fortsätter att tala om dessa frågor för att bryta stigmat och skapa en mer förstående värld. Suzanne Osten och Elisabeth Ohlsons bidrag till kulturen är ovärderliga, och deras arv kommer att fortsätta att påverka kommande generationer.