I en tät skog norr om Charkiv står en grupp rysktalande ukrainska soldater som väntar på order. En bandhaubits står gömd i en tre meter djup grop, endast kanonröret synligt under ett camouflageöverdrag av gamla grenar. Norrut, vid den ryska gränsen, förbereder deras fiende en attack. Tidigt på morgonen är vädret dimmigt och ett lätt duggregn faller, vilket gör stigen mellan skyddet och gropen lerig och svårframkomlig.

Sergeant Oleg, 26, sippar på sin kopp kaffe, med ånga som stiger från porslinet. Han utbrister i ryska svordomar när han pratar om fienden.

– Vårt mål är att döda så många jävlar som möjligt, säger han med en grym glimt i ögat.

Den 122 mm kanonen används mestadels för att slå ut fotSoldater och lättare pansarfordon. Oleg, som en gång var en vanlig soldat, har kämpat vid fronten och befordrats efter strider i städer som Bachmut. Han leder nu en grupp ukrainska artillerister.

Hans grupp består av soldater från områden i Ukraina där ryska språket är utbrett och som Putin hävdade skulle "befrias" för att skydda den ryskspråkiga befolkningen.

– Jo tack, de befriade mig från mitt hem och mitt land, riktigt broderligt,

Oleg kommer från Popasna i Luhanskregionen som har varit ockuperad sedan 2022. Han beskriver hur 98 procent av staden är borta, raderad från kartan.

– Jag vill ha tillbaka mitt hem, min jord. Många i vår grupp kommer från de områden som är tillfälligt ockuperade.

Invasionens lögner

Myten om att rysktalande befolkning i östra Ukraina skulle vara diskriminerade var en av de propagandalögner som Ryssland använde för att rättfärdiga invasionen. Många av städerna där ryska språket dominerade har nu jämnats med marken, tusentals har dött och nya civila offer rapporteras nästan dagligen när ryska trupper fortsätter hitta sig djupare in i Donetskområdet.

I skyttegravarna hörs både ryska och ukrainska, även om allt fler i västra Ukraina helt överger det ryska språket.

– Det är mitt språk och jag är bekväm med det, jag kommer fortsätta prata det, säger Oleg.

Soldaterna har befallet att försvara fronten norr om Charkiv, som är mindre än tre mil bort.

– Vi skyddar inte bara Charkiv utan hela Ukraina, betonar han.

Nu kommer anfallsordern. Radion surrar till och ordern att skjuta utfärdas.

– Do bojo – Do bojo, ropar en soldat, och kommandot till strid utfärdas på ukrainska.

Besättningen på bandhaubitsen hoppar ner i gropen och förbereder sig för avfyrning. Efter en intensiv smäll skakar marken och en granat högt flyger genom luften, träffar sitt mål med en avlägsen detonation. Oleg utbrister i skratt.

– Snyggt jobbat! Där slog vi ut dem, säger han nöjt.

Målet var ryska drönarpiloter som ukrainska spaningsdrönare hade identifierat.

"Bästa känslan"

– Ibland får vi filmer på träffarna, det är den bästa känslan när vi ser att vårt arbete gör skillnad,

säger Artem, en 23-årig skytt med stor erfarenhet. Han rekryterades som 18-åring och kommer från den nu ockuperade staden Mariupol.

– Vi utförde jobbet och träffade målet perfekt. Alla vet vad de gör, berättar Artem och ler.

När frågan om att reflektera över döden och att ha dödat människor uppkommer, avfärdar soldaterna den ironiskt.

– En människa? Nej, vi dödar bara jävlar,

skämtar Oleg.

De beskriver striderna som arbete, ”vi jobbade i den riktningen” eller ”där gjorde vi bra ifrån oss” är vanliga formuleringar som döljer den brutala verkligheten.

artilleriets roll i kriget går inte att överskatta. Oleg påpekar att deras viktigaste uppdrag är att stödja infanterisoldaterna längst fram.

– Vi är medvetna om att om vi inte gör vårt jobb nu, så riskerar vi att många människor dör.

Frågan om förhandlingar

Frågan om förhandlingar med Ryssland möts ofta med avslag bland soldaterna.

– Vår jord är vår. Ska vi ge bort vårt land? Hur många har dött i detta krig? Det går inte, svarar Oleg med en dyster blick.

Om det skapas en förhandlingslösning, beror det på förhållandena. Oleg erkänner att tröttheten sprider sig men att de kommer fortsätta kämpa för sin nation.

Slutligen funderar de på hur den geopolitiska situationen kommer att förändras framöver, särskilt med Donald Trumps möjliga återkomst till makten i USA. Oleg erkänner att han knappt följer nyheterna.

– Inga förändringar så långt, fienden fortsätter att avancera,” säger han med en sorgsen men resolut röst.