En Historisk Match i Damfotboll

Inger "Tummen" Arnesson, målvakten som debuterade som utespelare i landslaget 1973, minns tydligt returmatchen mot England på Kenilworth Road. "Den planen skulle aldrig godkänts av en domare idag, inte en chans!" säger hon med eftertryck.

Den här matchen var en del av det första officiella Europamästerskapet 1984, där Sverige efter ett imponerande kval nådde slutspelet. Efter att ha besegrat Italien i semifinalen stod man sedan inför kampen om titeln på Nya Ullevi.

En Undermålig Arena och Kortare Matcher

"Damfotbollen var inte särskilt stor i England vid den tiden. Vi kände oss lite undanskuffade. Vi undrade verkligen om vi skulle spela på den här arenan", berättar Arnesson. Matchen, som idag kallas "leråkersfinalen", blev en nervkittlande drabbning som slutade med straffar.

"Jag minns när Pia Sundhage skulle slå den avgörande straffen. Elisabeth (Leidinge) sa till Pia att "skjut så hårt du kan, för annars kommer inte bollen fram", berättar Arnesson. Och resten, ja det är som man säger, historia.

Från Gyttja till Golfgreens

Men det var inte bara den undermåliga planen som skiljde sig från dagens högkvalitativa fotbollsarenor. Matcher spelades också på kortare tid – varje halvlek var bara 35 minuter lång – och med en mindre boll. Anette Börjesson, dåvarande lagkapten, minns:"Ingen var nöjd med den kortare speltiden. Varför var det så? Vi visste inte riktigt, typiskt män att bestämma över oss!".

Idag, när EM avgörs i Schweiz, är spelarna i den svenska truppen proffs och kan se fram emot bonusar efter turneringen. 1984 såg verkligheten helt annorlunda ut.

"Vi fick mat, men det var inte alltid vi blev mätta", skrattar Eva Andersson och tillägger: "Det är helt fantastiskt att spelarna idag kan försörja sig på sin sport."