Den avgående kanadensiske premiärministern Justin Trudeau annonserade tidigare i veckan sin avgång från partiledarskapet inom Kanadas liberala parti. Många ser detta som ett slut på en era som har präglats av politiska beslut som inte alltid har tillfredsställt den kanadensiska befolkningen. Det är en sorglig men väntad syn för många, då stödet för Trudeau har sjunkit dramatiskt, med endast 20 procent av kanadensarna som fortfarande står bakom honom, medan oppositionsledaren Pierre Poilievre och det konservativa partiet har mer än dubbelt så stort stöd, runt 44 procent.

Trudeaus regeringsperiod har varit turbulent, där det framförallt har uppmärksammats att inflationsproblemen har drabbat det dagliga livet för många kanadensare. Kostnader för bränsle, mat och hyror har stigit, vilket har lett till ett ökat missnöje bland medborgarna. BNP per capita har stagnat under hans ledarskap, vilket väcker frågor kring hans ekonomiska politik och dess effekt på den kanadensiska medelklassen.

Det är viktigt att notera att Trudeau under sina år som premiärminister har lyckats skapa en hel del nya lagar och regler som syftat till att minska utsläppen av koldioxid. Men de ekonomiska konsekvenserna för vanliga kanadensare har blivit betydande, vilket har lett till att migrationen har ökat till nivåer som påverkar bostadsmarknaden negativt. Frågor kring brottslighet och säkerhet har också blivit högaktuell, samtidigt som han har ådragit sig kritik för sin hantering av migrationspolitiken.

Den politiska scenen globalt ser liknande tendenser, där väljare ofta svänger mot mer populistiska och högerorienterade alternativ, delvis i protest mot tidigare politikers misslyckanden. Trudeau påminner om tidigare europeiska ledare, som den tyska Angela Merkel, vars tid vid makten också präglades av motreaktioner från missnöjda väljare.

Trudeau ses nu som den sista i raden av mitten-högerpolitiker som inte längre kan fortsätta att ignorera missnöjet som byggts upp kring frågor som miljö, migration och ekonomisk stabilitet. Det pågår en global förändring i politiska krafter där de som en gång hade starkt stöd ser sitt intresse falla, och det ser ut som att Trudeau blivit den sista bastionen av en föråldrad politik.

Med Pierre Poilievre som trolig efterträdare kan Kanada se en återgång till mer traditionella marknadsliberala principer, med inriktning på att minska statens utgifter och justera migrationspolitiken. De nya politiska vindarna tyder på att det finns en vilja att lyssna på missnöjda väljare och att en uppfräschning av den politiska agendan är nödvändig för att tillfredsställa medborgarnas behov.

Samtidigt som vi ser en uppåtgående trend för den nya högern i Kanada, ser vi även liknande förändringar i andra länder, som i Italien under Giorgia Meloni och i Argentina med Javier Milei. Dessa ledare motsätter sig tidigare politiska paradigmer och arbetar istället för att återställa en balans mellan effektiv politik och medborgarnas förväntningar.

Det känns som att en ny era har börjat, där de gamla politiska metoderna inte längre biter på den växande skaran av missnöjda medborgare. Kommer Trudeau att bli en symbol för en svunnen tid? Kanske. En sak är säker; framtiden för Kanadas politik kommer se annorlunda ut, och vi står inför en transformation som vi bara har sett början av.