När »Terrifier 3« drar igång är det som att filmen genast skriker ut; "Titta på mig! Se hur långt jag kan gå!" Redan i öppningsscenen chockar filmen med brutala inslag, där en oskyldig karaktär blir utsatt för skräckinjagande våld. Den extrema formen av underhållning är både magstark och sinnessjuk, men efter en stund kan det ändå kännas tröttsamt och avtrubbande.

Ser man på fenomenet »Terrifier« som en helhet, har det gått från att vara en indie-skräckfilm till en av de mest omtalade filmerna på bio, till och med knockande Jokern från första plats på amerikanska biotoppen. Någonstans här känner man att det är en slags utmaning att se filmen, där det handlar om att övervinna skräcken och tvinga sig själv att se vad som händer.

En stor del av framgången ligger i den visuellt oförglömliga karaktären Art the Clown, som verkligen stjäl showen. Trots den brutala handlingen, lyckas »Terrifier« ändå att sticka ut på en sätt som många andra skräckfilmer inte gör. Det faktum att Art the Clown i slutet av förra filmen halshöggs spelar ingen roll, eftersom de demoniska inslagen definitivt kan återuppliva honom.

I denna uppföljare har Art fått en medbrottsling, Victoria Heyes, och deras syfte? Att döda så många som möjligt, framför allt Sienna Shaw, som överlevde den föregående filmen. Sienna har precis blivit utskriven från en psykiatrisk klinik där hon har bearbetat sin PTSD under fem års tid. Tanken är att hon ska fira jul med sin familj, vilket givetvis blir en katastrofal idé för alla inblandade förutom Art.

Filmens julscentering i Siennas hem känns falsk och urvattnad; dialogerna är helt platta och släktbanden upplevs som konstruerade enbart för att ge Art mer utrymme att plåga Sienna. Dessutom känns tidshoppen och filmens rytm otillfredsställande och osammanhängande.

Medan många skräckfilmer bygger upp spänning för att nå ett klimax, verkar »Terrifier 3« mer fokuserad på att överträffa den tidigare filmen i brutalitet och chock. Det finns stunder som refererar till klassiska skräckfilmer, men innovationen lyser med sin frånvaro. Det är mer som att följa en bloddrypande resa istället för en traditionell berättelse.

Den bisarra humorn är dock en av filmens styrkor. David Howard Thornton, som spelar Art, ger en föreställning som känns både rå och känslomässigt laddad. Hans uppträdande har en svårslagen autenticitet som skiljer sig från mer polerade skurkar och därmed ger en ny dimension till genren. Många ser redan fram emot att se hur den kombination av skräck och humor fortsätter att utvecklas.

Samtidigt får man alltid en känsla av att filmen mister fokus på sitt huvudnumret, Art. Ibland undrar man om det är en fråga om bristande kreativitet eller en medveten strategi för att chockera.