Det är en nervig tid för de nya svenska parlamentarikerna i EU, där de navigerar genom en byråkratisk djungel och hanterar förväntningar från både sina väljare och kollegor. Dick Erixon från Sverigedemokraterna uttrycker sin frustration över EU:s ineffektivitet, när han står i sitt kontor i Strasbourg. "Det här är typiskt EU. Det finns ett handfat, men inget vatten!" säger han.

Erixon, som nyligen har övergått från att vara debattör och opinionsbildare till att bli EU-politiker, hittar sig ofta frustrerad över hur lokalerna är utformade. "Man får vänta på hissar och mat, och det är köer överallt och hur kan man bygga så stora hus och sedan göra det så trångt?" reflekterar han.

Parallellt med Erixon arbetar Alice Teodorescu Måwe, en nykomling från Kristdemokraterna, som nyligen talade inför 720 ledamöter. "Det var nervöst, men jag övade framför spegeln innan," säger hon. Teodorescu Måwe har en bakgrund som opinionsbildare och har märkt att EU:s pragmatism överraskar henne; "De ideologiska skillnaderna är inte lika tydliga här som i Sverige."

Jonas Sjöstedt, tidigare ledare för Vänsterpartiet, har också återvunnit sitt politiska uppdrag efter många år. Han betonar att EU-parlamentet har förändrats och blivit mindre av en diskussionsklubb och mer av en plats för verkligt lagstiftningsarbete. "Extremhögern har fått större inflytande nu än för två decennier sedan, när Le Pen var en perifer figur," säger han.

Sjöstedt arbetar för en ambitiös klimatpolitik och stämmer in i debatten om att stärka stödet till Ukraina. Han är besviken över den splittring som finns inom vänstergruppen angående vapenleveranser till Ukraina, där många ledamöter inte ens stödjer resolutionerna i parlamentet.

Teodorescu Måwe delar Sjöstedts hjärtefråga om Ukraina. Hon anser att Europa måste vakna ur sin illusion om evig fred och står för Israels rätt att försvara sig. "Jag får mycket hat, men för mig är det en ödesfråga."

Erixon har fått ansvar för budgetkontroll och är noga med att EU:s pengar används på rätt sätt. Han har en lista på EU-myndigheter och projekt han vill avskaffa, som skulle kunna spara Sverige 600 miljarder kronor. Han ser det som felaktigt att EU skapar samma institutioner som finns på nationell nivå.

Både teodorescu och Sjöstedt upplever att de nya initiativen och deras uppdrag i EU-parlamentet är en stor möjlighet, men utmaningen ligger i den komplexa byråkratin och den politiska dynamiken, som ständigt förändras. En intensiv höst väntar, och mycket står på spel för de svenska ledamöterna, som måste leverera på de löften de gav sina väljare under valkampanjen. Det återstår att se hur de duellerar i denna krävande politiska arena.