Två starka kvinnliga kulturikoner har nyligen lämnat oss: dramatikern, regissören och författaren Suzanne Osten (1944-2024) samt fotografen Elisabeth Ohlson (1961-2024). Båda kvinnorna kämpade mot orättvisor på olika fronter och stod emot reaktionära och konservativa krafter som riktade kritik, hot och hat mot dem.

De fick blomma i en tid av större tolerans inom kultursektorn. Suzanne Ostens memoarer, ”Vem tror hon att hon är, Suzanne Osten?” (Ordfront förlag), är indelad i tre akter, inspirerade av den franska revolutionens paroll om frihet, jämlikhet och broderskap. Hon var en engagerad feminist och kämpade för kvinnors och barns rättigheter.

Elisabeth Ohlson blev känd för sin utställning ”Ecce Homo” för över 25 år sedan, som ställde Jesus bredvid HBTQ-personer. Hennes senaste arbete fokuserade på dagens arbetare, vilket understryker att det finns ungefär två miljoner människor i Sverige som utför kroppsarbete. I boken ”Vi som arbetar med våra kroppar” (Carlssons bokförlag), som hon skapade tillsammans med journalisten Annica Carlsson Bergdahl, utforskas arbetslivets tysta kamp och stress.

Suzanne Osten var en banbrytande kraft inom barnteater, där hon utmanade normative gränser genom att ta upp ämnen som många vuxna undviker. Hennes arbete handlade om att skapa utrymme för svåra samtal, och hon påpekade att det inte är ovanligt med problematiska familjerelationer.

Osten tog sina första steg i kulturlivet på 1960-talet, en tid präglad av optimism och progressiva strömningar. Hon grundade Unga Klara 1975, Sveriges nationella scen för barn och unga, och skapade verk som engagerade både barn och vuxna. Hennes pjäs ”Flickan, mamman och soporna” belyser kampen för förståelse i en svår barndom, och dramat har även blivit en prisbelönt film.

Suzanne Ostens inflytande sträcker sig långt bortom Sveriges gränser och hennes metoder är kända internationellt. Hennes humanism och passion för kultur kan inte överskattas. Med tanke på de nedskärningar inom kulturområdet som nu genomförs, är kampen för ett rikt kulturliv viktigare än någonsin. Ett blomstrande kulturliv är grundläggande för att motverka segregation och kriser i samhället.

I den pågående samhällsdebatten var Suzanne Osten en stark röst. Hon deltog i en namninsamling för att stoppa DCA-avtalet mellan USA och Sverige, vilket skulle ge amerikanska militärer fri tillgång till Sveriges infrastruktur.

I SVT:s programserie ”Mästaren” 2019 uttryckte Osten att hon ville bli ihågkommen för att ha talat om betydelsen av barnteater som en revolutionär handling. ”Vi behöver verkligen en revolution,” sade hon, och påpekade behovet av en samhällsomvandling som återfinner humanistiska värderingar som frihet och jämlikhet.

Suzanne Osten och Elisabeth Ohlsons arv kommer att leva kvar och inspirera kommande generationer att fortsätta kämpa för en bättre och mer rättvis värld. Det är dags att höja våra röster och agera för att säkerställa att deras visioner för en inkluderande och jämlik kultur inte glöms bort.