Det är nu hög tid för Vänsterpartiet att ställa sig själva en viktig fråga: Står det i linje med deras politik att låta antisemitiska åsikter spridas inom partiet?

I Vänsterpartiets partiprogram beskrivs de som ett antirasistiskt parti, men flera företrädare har på sistone visat starkt antisemitiska ställningstaganden. Under hösten avslöjades oetiska uttalanden från kommunalpolitiker i Landskrona, Malmö och Göteborg, vilket ledde till uteslutningar.

Trots partiledningens försäkringar om att de rensat upp kom ett nytt och chockerande fall i vår. Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas delade en bild på sociala mediet X som klart uttrycker antisemitism. Bilden föreställer en hand med en israelisk flagga som kontrollerar andra händer, vilket dragit stor uppmärksamhet och fått henne att ta en paus från sitt riksdagsarbete.

Samtidigt som kritiken mot Delgado Varas växer, hålls ett möte av Vänsterpartiet på Odenplan i Stockholm, där en talare angriper Aron Verstündig, ordförande för Judiska centralrådet, som har polisanmält Delgado Varas för hets mot folkgrupp.

Talaren ger uttryck för att Verstündig har en sådan makt att han kontrollerar statsministern och kopplar samman detta med andra personer med namnet Aron, däribland komikern Aron Flam och den tidigare partisekreteraren Aron Etzler. Att tala om judar i konspiratoriska termer är inte bara farligt, utan också en gammal myt som bidragit till pogromer genom historien.

Det är viktigt att understryka att namnet Aron inte enbart tillhör judar – namnet är ett av många som förekommer i olika kulturer. Att dra sådana slutsatser bygger på farliga fördomar.

Det är således uppenbart att det finns antisemitiska strömningar inom Vänsterpartiet. Men varför är det så? En teori är att partiet vill kritisera Israel utan att ifrågasätta sin egen hållning gentemot antisemitism.

Trots dessa utmaningar framstår Vänsterpartiet officiellt som något annat än antisemitisk. Som en del av Utrikesutskottet har jag bevittnat Håkan Svennelings tuffa, men konstruktiva kritik av Israel. Han har aldrig framfört åsikter om judars makt.

Men utanför riksdagens trygghet hör jag andra medlemmar uttrycka sig på ett sätt som får mig att ifrågasätta vem som egentligen representerar partiet i dessa frågor. Är det Svenneling, Delgado Varas eller den kontroversiella talaren?

Vänsterpartiet står nu vid en korsväg. De måste börja utforska sina interna problem med antisemitism och ställa sig frågan: Kan man vara ett antirasistiskt parti och samtidigt tillåta dessa inslag i sin politik?