Inledning

Spetälska, som historiskt sett var en av de mest fruktade sjukdomarna i Norden, började vanligtvis med att attackerande händer. Enligt gamla källor, inklusive de isländska biskoparnas sagor som skrevs ned mellan 1200 och 1350, led en man vid namn Tjörve av en svår sjukdom som stelnade hans händer i ett sådant tillstånd att han inte kunde räta ut sina fingrar. Denna beskrivning utgör en av de tidigaste kända referenserna till de fysiska symptomen på spetälska i Norden.

Epidemins utbrott

Under medeltiden blev sjukdomen en epidemi i Skandinavien, vilket ledde till omfattande insatser från myndigheterna tillsammans med kyrkan. För första gången i historien inleddes en offentlig hälsovårdsinsats som syftade till att isolera de sjuka. Flera leprosorium, katolska sjukhus för de drabbade, var inrättade för att hindra smittspridning. Det var dock inte alltid tvång involverat; i en lag från 1294 stipulerades att den som var smittad skulle isolera sig själv utan att nödvändigtvis tvingas in på ett sjukhus, så länge de höll sig borta från andra människor.

Strängare lagar och isolering

Men tre årtionden senare, i den norska staden Bergen, blev reglerna strängare. Biskop Håkon utfärdade direktiv att de sjuka inte fick leva bland friska. Kung Kristofer av Bayern förstärkte denna isolering genom nya lagar, som tvingade sjuka att bege sig till sjukhus inom en viss tid, annars riskerade de att bli bortförda.

Liv med spetälska

Att leva med spetälska innebar ofta ett tragiskt avsked från familj och vänner. När en sjuk person dog i Roskilde, fullföljdes dödsceremonin på kyrkogården, men istället för att återförenas med sina nära, skickades den sjuke till sjukhuset. Där lovade de drabbade att leva i lydnad, fattigdom och kyskhet, och lovade att respektera flera förbud för att inte smitta andra.

Spetälskehospital

I Danmark och Sverige byggdes ett flertal spetälskehospital, där det mest kända i Danmark var Sankt Jörgen i Köpenhamn. I Sverige låg ett av de äldsta i Lund och grundades redan på 1100-talet. Dock blev villkoren ofta ohållbara, som en rapport från 1661 från Åland bekräftar, där det klagades på brist på ved och kyla.

Behandling och medicinska insatser

Dessa sjukhus erbjöd begränsad mänsklig kontakt och inga medicinska behandlingar som kunde bota spetälska. Munkarna som drev sjukhusen hade ingen makt över sjukdomen och gav ibland vård med örter som persilja, som ansågs vara vattendrivande, men hade lite eller ingen effekt på patienterna. Det fanns även farhågor att användning av kvicksilver kunde ha förekommit i behandlingssyfte.

Sjukdomens avtagande

Intressant nog blev spetälska mer sällsynt mot slutet av medeltiden, delvis på grund av att isoleringen fungerade. Sjukdomen försvann praktiskt taget i Malmö och Odense redan 1350, men drabbade fortfarande isolerade individer långt in i modern tid. I Norge blossade den upp igen under 1800-talet, och först på 1900-talet, med införandet av antibiotika, kunde sjukdomen behandlas effektivt.

Avslutande tankar

Spetälska utgjorde en stor social och medicinsk utmaning under medeltiden i Norden, en epok där rädslan för smitta och stigma präglade livet för de drabbade. Fortfarande idag, påminner historien oss om vikten av medmänsklighet och jämförelser med moderna sjukdomar och hur samhället hanterar sjukdom och stigma.