Att försvara ett folkmord är en svår uppgift, även för de mest hängivna och högerextrema anhängarna av Israel.

Numera har Israel orsakat fler dödsfall, skador och invalidiseringar bland palestinierna i Gaza än vad den amerikanska atombomben över Nagasaki gjorde 1945. Trots denna chockerande verklighet är det en sanning som knappt får uppmärksamhet, medan fokus istället läggs på att fördöma de som demonstrerar för Palestina.

Under nästan två år har Israels anhängare investerat stor tid och energi på att avsöka tecken på antisemitism bland demonstranterna, men med begränsad framgång. Det har blivit uppenbart att en och annan isolerad incident, som den pinsamma vidarebefordran av en antisemitisk bild av Loredana Delgado Varas, inte räcker för att legitimera en skrämselkampanj om 'antisemitismens tsunami inom vänstern'.

Trots att organisationer som Svenska kommittén mot antisemitism och Judiska centralrådet noggrant granskat Palestinademonstrationer, har resultaten ofta varit dubbeltydiga. Misstolkningar av konstverk och tolkningar av budskap och symbolik har skapat mer förvirring än klarhet. Även så kallade 'vetenskapliga analyser' har inte bidragit till framgång, vilket illustreras av den misslyckade lanseringen av begreppet 'israeliserad antisemitism'.

Det står klart att dessa försök att avleda debatten inte kommer att hålla i längden. När ett folkmord pågår, blir det svårt att diskutera irrelevanta frågor. Oavsett kritiken mot Palestinademonstranter, kan Israel inte rättfärdiga pågående brott mot mänskligheten.

Trots detta fortsätter man att demonisera Palestinademonstranter, framställda som faror för den svenska säkerheten. Exempel på detta är ledartiklar i Svenska Dagbladet som beskriver aktivister som hot mot demokratin.

Enligt vissa av högerns ledare, såsom Ebba Busch och Alice Teodorescu Måwe, är det dags för hårdare tag mot dessa 'terrorister'. I en artikel presenterade de sju punkter som syftar till att begränsa rättigheterna för Palestinademonstranter och deras stödjare.

Deras förslag inkluderar allt från ökade gripanden av demonstranter, till att palestinademonstranter ska avvisas från medborgarskap och att arrangörer ska utvisas ur landet. Förändringar i lagstiftningen föreslås för att ytterligare inskränka möjligheterna att protestera.

Trots de allvarliga inskränkningarna av demokratiska fri- och rättigheter, har inga större skandaler uppstått kring detta förslag, vilket tolkas som en reflektion av den tysta acceptansen av brutalare metoder.

Denna tystnad inom högerkretsar kan tolkas som en skrämmande konsekvens av det som sker i Gaza. Istället för att diskutera den pågående tragedin, skapas en ny narrativ där kritik mot Israel tystas. Relationen mellan dessa händelser är skarp, och insikten om att mer radikala strategier kan glida under radarn i skuggan av folkmordet.